LEDARE I oktober 2018 – mitt under alla komplicerade regeringsförhandlingar efter förra höstens riksdagsval – skickade den statliga energijätten Vattenfall ut ett pressmeddelande som gick nästan obemärkt förbi.

Vattenfall meddelade att det nederländska dotterbolaget Nuon byter namn till Vattenfall.

Det kan man förstå. Namnet Nuon är belastat, minst sagt. Det är förknippat med den sämsta investeringen i Sveriges historia sedan regalskeppet Vasa.

Det finns emellertid inga skäl att låta Nuon-affären falla i glömska.

Misslyckandet rymmer ett antal centrala lärdomar om faran med en slapp statlig ägarpolitik och en fartblind bolagsledning.

Bakgrunden är följande: 2009 beslutade Vattenfall att förvärva Nuon för hisnande 97 miljarder kr.

Dåvarande vd:n Lars G Josesson och styrelseordföranden Lars Westerberg skröt om ett historiskt beslut och den största affären hittills inom svenskt näringsliv.

Från dåvarande näringsministern Maud Olofsson (C) och finansministern Anders Borg (M) fanns inget att invända mot affären. Det var grönt ljus från regeringskansliet.

Ganska snabbt visade det sig emellertid att förvärvet var en katastrof. Nuon var kraftigt övervärderat.

Fram till 2014 – på fem år – tvingades Vattenfall skriva ned värdet på Nuon med hela 53 miljarder kr (en förlust för svenska staten som motsvarar lönekostnaden för mer än 100.000 sjuksköterskor).

I KU-förhören våren 2014 försvarade sig de borgerliga regeringsföreträdarna med att affären var okontroversiell när den gjordes 2009.

Men det stämmer inte. Redan 2013 kunde Svenska Dagbladet avslöja att regeringen i ett tidigt skede varnats för köpet av konsultfirman McKinsey och en regeringstjänsteman (med särskilt ansvar för det statliga ägandet) kunde berätta att hon i en PM framhållit att Vattenfall inte skulle klara av att göra ett så stort förvärv.

Även i den offentliga debatten fanns tunga invändningar.

”Nuon-förvärvet bedöms generellt av analytiker som mycket frikostigt gentemot säljarna med en värdering som rådde i extasen före finanskrisen”, skrev Matts Ekman (vice vd och finanschef i Vattenfall 2001-2006) i Svenska Dagbladet 27 november 2009.

Siffrorna över Vattenfalls utdelningar till svenska staten talar sitt tydliga språk.

Under de femton åren före Nuon-kraschen levererade Vattenfall sammanlagt 65,7 miljarder kr till statskassan – ett viktigt tillskott till polis, försvar, utbildning och annan offentlig verksamhet.

Efter Nuon-köpet blev det emellertid inget klirr i statskassan. Den tidigare så rika draken Vattenfall förvandlades till en fattig sate – och tvingades till tuffa besparingar.

Sakta men säkert har detblivit ordning i bolaget igen.

För första gången på fem år kunde Vattenfall redovisa ett positivt resultat efter skatt 2017. Två miljarder kr delades ut till ägaren staten 2018 – och vid årets bolagsstämma beslutades om en utdelning i samma storleksordning.

Det är glädjande att Vattenfall tycks ha tagit sig igenom Nuon-eländet och kan börja blicka framåt igen. Det statliga energibolaget har en central roll att spela i övergången till ett hållbart energisystem.

Nuon-affären bör dock alltid finnas med någonstans i bakhuvudet hos politiker, bolagsledningar och den breda allmänheten. Den är en smärtsam påminnelse om att saker och ting kan gå riktig snett.

2017 tog den S-ledda regeringen fram en ny ägarpolicy med tydligare riktlinjer för de statliga företagen.

Det är ett dokument som bör uppdateras med jämna mellanrum för att undvika nya katastrofaffärer i den statliga företagssektorn.