Efter ett år som chef för konsthallen Havremagasinet i Boden berättar Cornelius Stiefenhofer om uppväxten i Tyskland, om konstens styrka, och om sitt tidiga intresse för rysk kultur. Och han gör det på så gott som felfri svenska:

– Att lära sig språket är att verkligen respektera en kultur. Det är först då du förstår ett samhälle, en historia, och vad som berör människor.

– Jag vet hur viktigt det är att prata ett språk och få direktkontakt med människor. I Ryssland var det inte ett val, man måste prata ryska, för folk pratar inte engelska.

Artikelbild

| Huset byggdes 1912 och användes som fodermagasin till militärens hästar.

Historien tar sin början i slutet av 1980-talet i den lilla staden Marktoberdorf i södra Tyskland, tio mil från München. Hemma hos familjen Stiefenhofer väckte den stora Europakartan i vardagsrummet sexårige sonen Cornelius intresse.

– Kartan var väldigt detaljerad, med städer, vägar och järnvägar. Sovjetunionen var en gigantisk grön del av kartan som var nästan helt tom. Bara Moskva var markerat, och jag blev väldigt nyfiken.

Under de händelserika åren 1989-1991 hamnade Östeuropa i fokus, och han följde utvecklingen med stort intresse.

– Jag är född 1983 och upplevde alla de stora händelserna, med DDR, Gorbatjov och Jeltsin, som barn och tonåring.

Artikelbild

| "Vi lever i en tid med stora förändringar i samhället, och då spelar kulturen en ännu viktigare roll."

Så småningom valde Cornelius Stiefenhofer att studera PR, men det kändes inte rätt. När det var dags för praktik ville han inte till en marknadsföringsbyrå Hamburg eller Berlin, som många av de andra studenterna. Intresset för den östeuropeiska kulturen ledde honom till Tadzjikistan.

– Jag började lära mig ryska, och det öppnade dörrarna till den rika kultur som tidigare varit stängd för oss.

Artikelbild

| Utställningen "Underströmmar" visas till och med den 14 april. Här en del av Tanya Busses "The Poet's Antidote".

Sin masteruppsats skrev han vid det tyska kulturinstitutet för internationellt kultursamarbete, Goetheinstitutet, i Moskva.

– Det var ett uppvaknande. Det finns ju samtidskultur i Sovjetunionen som är väldigt rik, inom musiken, filmen, konsten.

Artikelbild

| "Full fräs" av Peter Johansson ingår i utställningen "Underströmmar".

År 2011, precis när han var på väg att avsluta studierna i Tyskland, fick han ett stipendium på två år för att jobba med ett kulturellt samarbetsprojekt i Archangelsk i norra Ryssland. Där blev det också ett tredje år, som frilans. Han skapade kontakter med aktiva i det kulturella Barentssamarbetet i Finland, Norge och Sverige.

– På den tiden var politiken fortfarande liberal i Ryssland, vi fick stora summor pengar till olika konstprojekt. När Putin kom till makten tog det i princip slut. De människor som vi fick pengar av sitter nu i fängelse.

Artikelbild

| Cornelius Stiefenhofer, konsthallschef.

Cornelius Stiefenhofer erbjöds arbete i Kirkenes, där han stannade i två år. Han studerade vid konstakademin i Tromsö och samarbetade med konstinstitutioner i Finland, Ryssland, Norge – och med Havremagasinet i Boden.

– Jag blev imponerad av arbetet, byggnaden, utställningarna och de människor jag träffade. Och samarbetsprojekten som finns i norr intresserade mig mycket.

Artikelbild

| För ett år sedan kom Cornelius Stiefenhofer till Boden och Havremagasinet.

När han några år senare fick frågan om att efterträda Ricky Sandberg som chef för Havremagasinet var första reaktionen förvåning. Men erbjudandet kom helt rätt i tiden, berättar han.

– Jag levde i tre länder. I Tyskland, med studier i Tromsö och jobbet i Kirkenes. I Archangelsk bodde min fru, som är konsthallschef, och vår lille son. Så för mig var det perfekt.

Artikelbild

| Havremagasinet är en av Bodens största byggnader, byggt i sten och trä i sex våningar på totalt 3 600 kvadratmeter.

Upplevelsen av ett Boden i försommargrönska gjorde stort intryck:

– För mig som kom från Kirkenes var det som att åka från München till Saint Tropez. Det var varmt, grönt, mycket träd, nästan skog i stan. Det var magi, så jag sa ja.

Artikelbild

| Cornelius Stiefenhofer.

Nu bor familjen i en lägenhet i Boden, sonen går på förskola och frun läser svenska på SFI, samtidigt som hon jobbar med ett projektsamarbete som till viss del kan göras på distans.

Cornelius Stiefenhofer brinner för att göra konsten tillgänglig för alla.

Artikelbild

– Jag vill komma i kontakt med människor som tänker att ”konst är inte för mig”. Konst och kultur kan bli ett intresse för i princip varje människa.

Han vill göra det lättare för den ovana besökaren att ta sig över den barriär som institutionen Havremagasinet kan uppfattas som:

Artikelbild

– Det är byggnaden med en grind, reception, biljetter, en katalog som du ska läsa, och en utställning som du kanske inte vet hur du ska förhålla dig till. Det är viktigt att vi skapar en trygghet och atmosfär så att folk känner sig bekväma och får en positiv upplevelse hos oss. Det ska vara enkelt.

Under tiden i Archangelsk åkte de ut till en av de mindre städerna i regionen och arrangerade ett samtidskonstevenemang.

Artikelbild

– Invånarna var så positiva till vårt besök. Det hade aldrig hänt något liknande tidigare, och det betydde mycket för dem. Det är kontakter som kan göra skillnad i en människas liv.

Att åka ut även i Norrbotten ingår i planerna:

Artikelbild

– Vi förbereder ett stort konstpedagogiskt projekt i hela länet för våren 2020, där vi ska lyfta och förmedla konsten. Vi vill ha utställningar där vi bjuder in hela länet, ha konstpedagoger i de olika kommunerna och visa konst.

– Om vi från Havremagasinet åker ut och visar oss så vet folk att vi finns. Det kanske gör att de blir nyfikna och kommer hit till Boden.

Artikelbild

| Havremagasinet är en av Bodens största byggnader, byggt i sten och trä i sex våningar på totalt 3 600 kvadratmeter.

En konstinstitution ska spegla den lokala kulturen, säger han och berättar om planerna på ett nytt projekt – som handlar om bilsport:

– Det har en tematik kring de fördomar som finns om den kulturen, med veteranbilar, raggare, och även biltestverksamhet. Varför inte gå djupare i de frågorna, med internationella och lokala samtidskonstnärer?

Cornelius Stiefenhofer tycker att hans styrka som konsthallschef är bredden:

– Jag har arbetat på det sättet tidigare och kan ha många bollar i luften. Det är också en styrka att komma utifrån och se allt med andra ögon, samtidigt som jag har respekt för det jag inte vet och inte förstår.

Varför blev det konst för dig?

– Ur ett egoistiskt perspektiv för att det är väldigt spännande, och ett område som intresserar mig. Jag är inte intresserad av att sälja något.

Han tar en klunk kaffe och tystnar en stund för att formulera sig innan han fortsätter:

– Men viktigare är vad jag kan bidra med till samhället, speciellt i ett så unikt område som Barentsregionen. Kontakterna i regionen bidrar till att hålla … om inte gränserna, så i alla fall människors tankar öppna. Det är viktigt. Och där är konsten och kulturen ett mäktigt instrument.

– Om du är öppen och nyfiken är konsten ett fantastiskt verktyg för att tänka ett steg längre. Och det är viktigt – i dag och i framtiden.