Boken Anta kom ut 1969 och blev en formidabel framgång. Sällan har någon debutant fått sådan uppmärksamhet. Kanske låg den 66-årige debutanten rätt i tiden, han tillhörde en minoritet och hans berättelse handlade om något ursprungligt och genuint. Det passade fint i det radikala sena 1960-talet.

Det Anta handlar om är samepojken med detta namn, om öden och äventyr som tar avstamp i tioårsåldern. Det handlar om flyttningar av familjens stora renhjord och där Anta är för ung att vara med och tvingas stanna hemma med mor och farfar, med ansvar för restflocken av renar.

I romanens slut är det nytt uppbrott och ny renflyttning, den här gången med en Anta som är giftasvuxen och redan har en hustru. Nu är det mamman och pappan som står kvar vid kåtan och ser den nya generationen försvinna med renhjorden och där snöyran snart sopat igen spåren.

Artikelbild

| Andreas Labba hann bara skriva en och en halv bok, men den första blev en publik succé och Labba blev Sveriges mest kände same.

Och i denna ramberättelse skildrar Andreas Labba samelivets många vardagligheter, växlingarna mellan sommarland och vinterland, de ständiga flyttningarna, livet i kåtan, kampen mot rovdjuren, samvaron i renskogen och annat som hör samevardagen till.

Det räckte för en succé.

Och inte hade väl den fattiglappen Andreas tänkt sig ett uppburet liv som känd författare och besök i självaste kungliga slottet och visit hos Gustav VI Adolf. Dessutom kungligt stipendium på 8 000 kronor till författandet.

Annat var det när Andreas Labba kom till världen, enligt kyrkoboken i Gällivare född ofärdig och av en ofärdig mor. Ofärdigheten handlade om hans ena ben som var betydligt kortare än det andra och som försvårade arbetet i renskogen.

Artikelbild

| I skrivartagen, på kökssoffan hemma i den lilla stugan i Kaitum.

Under 1930-talets depression övergav han yrket som rendräng och slog sig på turistnäringen. Han började köra turistturer med båt och ledde turister upp på Kebnekaises topp. Det var i turistledsagandet han stötte samman med den unge Dag Hammarskjöld och blev hans vägvisare in i fjällvärlden, den som fångade Hammarskjöld och gjorde honom till en återkommande fjällvandrare.

"Vi vandrade tillsammans till Suorva och bestämde träff till nästa år. Vi gjorde fyra långa vandringar tillsammans och även en vintertur. Och det var under dessa färder som Dag tålmodigt uppmuntrade mig att lära mig skriva och inte vara rädd för att det jag skrev var fel. Han nästan tvingade mig att skriva korta brev och att anteckna minnen som jag bar inom mig", skriver han i sin andra bok.

Artikelbild

| Anderas Labba visar stolt upp brevet från kung Gustaf VI Adolf om det kungliga författarstipendiet på 8 000 kronor.

I den uttrycker han också vad vandringarna med Dag Hammarskjöld betydde för honom:

"När jag färdades med Dag, kände jag att jag var människa precis som alla andra."

Artikelbild

| Så här glad var Anderas Labba när han besökte Malmö och mötte pressen. Boken Anta hade blivit en oanad framgång.

Och vidare i boken:

"Utan den säkerhet, som Dags vänskap gav mig, hade jag troligen aldrig vågat sätta som mitt mål att skriva ner alla sagor och sägner som de gamla berättat för mig i min ungdom."

Artikelbild

| Framför minnet av Dag Hammarskjöld, kapellet i Kaitum. Labba tog initiativet och fick med sig LKAB, som bekostade bygget.

Året var 1935 då Labbas och Hammarskjölds vägar korsades, men de två skulle behålla kontakten genom åren, fram till Hammarskjölds död 1961.

När Labba reste till Stockholm fick han bo i Dag Hammarskjölds lägenhet och 1958 bjöd Hammarskjöld Andreas Labba till New York. Då bodde han en vecka i generalsekreterarens våning i FN-skrapan.

Labba var också en av gästerna vid Dag Hammarskjölds begravning och efter hans död ville han upprätta ett minnesmärke i fjällen över den svenske generalsekreteraren. Han tänkte sig först en minnessten på Kebnekaises topp, men det blev ett kapell i Kaitum, bekostat av LKAB och invigt 1964.

Det var kanske naturligt att minnesmärket blev ett kapell. Andreas Labba beskriver ett besök som Dag Hammarskjöld gjorde i Labbas kåta:

"Från en fjällvandring minns jag nämligen, när Dag satt i vår kåta och läste Bibeln. Mamma frågade honom då om han var eller skulle bli präst.

- Å nej, det ligger långt ifrån mig, men jag tycker om att läsa Bibeln."

Av Hammarskjölds uppmaningar till Andreas Labba att nedteckna det han berättade blev det till slut bok Anta och berömmelse. Lokalt var han känd redan innan boken kommit ut.

NSD beskriver honom som "vida bekant" i 60-årsrunan och hur han medverkat som skådespelare i fyra filmer, tre svenska och en fransk, inspelade i fjällvärlden.

Han blev över en natt 1969 Sveriges mest berömde same och passade i den upphöjda rollen att kasta sig in i debatten om samerna, om klasskillnaden mellan renskötande och icke renskötande samer. "Vi är som luft", beskrev han smårenägarnas situation. Han deltog också i debatten om regleringen av Kaitumälvens sjösystem och Sjaunjas fågelskyddsområde.

Debutboken gav Andreas Labba mersmak och han bestämde sig för en fortsättning, Anta och Mari. Den kom också ut, men efter Andreas Labbas död 1970 och då hade han bara hunnit skriva halva boken.

Bakom utgivningen av den halvfärdiga boken stod Labbas skrivhjälp, prästfrun Ingeborg Malmgren från Lund. Hon hade också Labbas outgivna avskrifter om den store gruvdisponenten Hjalmar Lundbohm, om hur han åkte omkring och fyllde samerna och delade ut silverkosor för att komma åt flickorna.

Den historien har aldrig kommit i tryck utöver ett referat i NSD av journalisten Lennart Wallström, som fick kopior av avskrifterna från Ingeborg Malmgren. Uppgifterna om Lundbohms okända framfart tillbakavisades av lokala historiker i Kiruna.