Mannen med de magiska händerna, har han kallats. Körledaren, dirigenten och professorn Erik Westberg har fått många priser och utmärkelser genom åren, blivit hyllad för sitt musikaliska handlag och är en uppskattad lärare och mentor på Musikhögskolan i Piteå där han tjänstgjort i närmare 30 år.

Barndomshemmet i Segeltorp utanför Stockholm var fyllt av musik.

– Pappa spelade piano. Han var autodidakt, men hade en otrolig kärlek till musiken. Under sin uppväxt spelade han klarinett och andra blåsinstrument, men piano var det han verkade älska mest.

Artikelbild

Erik Westberg och hans två bröder följde samma musikaliska bana till en början:

– När jag var fem år började jag spela piano, min storebror och min tvillingbror spelade trumpet. Vi hade små konserter i familjens hägn på söndagarna.

Familjen hade en frikyrklig uppväxt i Missionsförbundet, något som Erik Westberg menar var en viktig plattform för musicerandet som öppnade många dörrar.

Men när bröderna följde i föräldrarnas spår och utbildade sig till civilingenjörer gick Erik Westberg sin egen väg. När han kom in både på Tandläkarhögskolan och på Musikhögskolan var valet enkelt:

Artikelbild

– Jag valde musiken. Det var liksom det jag kunde bäst, säger han och slår ut med händerna i en omfamnande rörelse.

Intresset för körsång väcktes när han kom med i ”Ackis”, Kungliga musikhögskolans, kammarkör, under ledning av den framstående körledaren Eric Ericson. I sju år sjöng han i kören, en tid som han beskriver som otroligt lärorik:

Artikelbild

– Att få se honom dirigera var kanske den viktigaste utbildningen. Han var en fin pedagog, men framför allt var det att få se hur han gjorde med sina händer, hur han lekte fram musiken och fraserade, som fascinerade. Det var en ande, en väldigt stor inspiration för alla som har gått för honom. Det var en bra tid.

Men redan innan han kom in på Musikhögskolan bildade han Älvsjö ungdomskör.

Artikelbild

– Jag tyckte att det var roligt att stå framför folk och dirigera, det var jag inte rädd för. Nu vet jag att det är lite svårare än att bara ställa sig upp och vifta, men det var fina år.

Efter en tid i Uppsala missionskyrka arbetade han några år med Filharmoniska kören i Oslo. Då, i slutet av 1980-talet, började en mörk tid i Eriks Westbergs liv.

Artikelbild

– Det var förfärligt. Det var olika anledningar som gjorde att jag blev så fruktansvärt ångestladdad. En människa som inte vet vad ångest betyder förstår inte vilka otroligt mörka krafter som finns inom en. Det var som att det sprängdes inom mig.

Till slut såg han ingen annan utväg än att avsluta sitt liv. Han försökte, skadades svårt, men överlevde.

Artikelbild

– Jag var förlamad. Fem kotor krossades, ingen trodde att jag skulle kunna gå mer. Det var ett multitrauma. Axlarna sitter fel, jag är fem centimeter kortare nu än innan, jag går väl lite personligt, men det är inget jag tänker på. Och som tur är har jag inte ont.

Insikten kom när han samtalade med en präst och psykiatriker och ställde frågan: ”Hur ska jag se på det jag har gjort?” och fick svaret: ”Ja, men du var ju sjuk.”

Artikelbild

– Det han sa var nyckeln för mig, jag tänkte att okej, nu förstår jag.

Han låg på sjukhus i sju månader och var sjukskriven i ett år, och han återkommer till den oerhört starka, positiva kraften som finns inom en människa.

Artikelbild

– Bara att borsta tänderna första gången, röra stortån, dricka ett glas vatten, en sån fantastisk, otrolig känsla. Första gången när jag gick 5–6 meter var som jag fått världens OS-guldmedalj.

Så småningom återkom musiken till Erik Westbergs liv, även om det inte var självklart:

Artikelbild

– Jag visste inte om jag skulle hata musik eller om jag skulle älska den. Men när jag började kunna gå och spela piano så kände jag att det kom tillbaka, det var mitt yrke. Jag kunde inte så mycket annat än musik.

Så kom han till Piteå och Musikhögskolan.

Artikelbild

– Det är roligt att undervisa här, det finns så otroligt mycket energi och fina, bra studenter. Att undervisa eller vägleda i dirigeringen, och att ha en samling framför sig, båda sakerna behövs för att man ska bli en bra pedagog och kördirigent.

Erik Westberg är 61 år men brinner fortfarande för sitt arbete och vill inte gärna tänka på att han någon gång ska gå i pension.

Artikelbild

– Helt lätt är det inte. Eftersom jag inte har någon egen familj så handlar mitt liv så mycket om körmusik och körskapande.

Varför blev det kör?

Artikelbild

– Jag tycker att det är intressant med människor, har ett bra gehör, kan spela piano och tycker att allt som förknippas med kör är roligt. Att göra konserter, vara ute på turné, spela in cd-skivor, allt det tycker jag om, och det har jag i mitt jobb.

Vad är då hemligheten för att få fram det som andra inte får?

– Jag vet vad jag vill. Man måste ha något att berätta, man kan inte bara dirigera och hoppas att det löser sig. Man måste ha något inom sig och berätta det. Och under tiden man dirigerar måste man reagera på det som låter, man kan inte bara dirigera vackert. Man är både polisman och trädgårdsmästare.

Erik Westbergs kalender är fulltecknad för lång tid framöver. Nyligen utsågs han till dirigent för Sveriges ungdomskör under tre år.

– Med den kören har vi planerat verksamheten till september 2019, vilket är väldigt ovanligt, det ska bli jätteroligt. Det var närmare 40 år sedan jag hade en ungdomskör, så det är väl dags, säger han och skrattar.

Under Festspelen i Piteå medverkar han i år med två konserter.

– Det är riktiga ”må bra-konserter”. Först orgelversionen av ”Förklädd gud”, och dagen efter blir det konsert med pianisten Stefan Nilsson, bara vackra bitar.

Därefter väntar en 12 dagar lång Israel-turné med Vokalensemblen där de gör åtta konserter.

Vad har du för tanke med det du gör musikaliskt?

– Jag tycker att musik är det bästa som finns. Jag har ett ansvar gentemot partituret, mot den som skrivit musiken. Jag ska göra det så att det låter så bra som möjligt, och till och med bättre än vad partituret säger.

Vad är grejen med musik?

– Det som är bra med musik är att den föds i stunden, och sen finns den inte längre, mer än som ett minne. Man kan ju göra en skivinspelning, men det är i stunden man ska beröra den här personen, och då får man som dirigent göra allt för att göra musiken rättvisa, att den ska nå fram till publiken.

Han pekar på nothäftet på flygeln:

– Det viktigaste med musik är att det är någon som lyssnar. Ett partitur som ligger här är intressant för kanske den som har skrivit, och den som är lärare, men för att det här ska leva måste det framföras och ha någon som lyssnar.

Han funderar en stund, lyfter handen och sjunger ”la-di-di-di”:

– Jag hör ju, det är C-dur om man går till pianot. Jag kan ju spela la-di-di-di, spela Gess-dur, så hör jag det i mina fingrar. Men det är inte konstigare än att jag läser ”Jaha, där står det repetition”. Det är inget mystiskt.

Det är självklart för dig?

– Jo, precis. Så kan man säga.