Abed var 16 år när han kom till Luleå som flykting från Irak. Hans äldre bror hade en dödsdom över sig och flydde till Frankrike, och Abed och föräldrarna förstod att även de måste ta sig ur landet. Men i samband med flykten kom de ifrån varandra, och Abed kom ensam till Sverige.

Radioteaterproducenten och filmaren Gunilla Bresky sökte en ung pojke till en radiopjäs och fick tips om Abed. Efteråt bjöd hon hem hela gänget på middag där även hennes man, Tomas Bresky, deltog. Lite senare satte han sig i soffan för att se fotboll.

– Efter en stund kom Abed dit och vi började prata. Vi hade ett gemensamt intresse där, med fotbollen. Då hade han varit ett par veckor i Sverige och redan hunnit få två avvisningsbeslut.

Artikelbild

| "När man märker att man kan vara med och påverka måste man göra det", säger han..

Mötet med 16-årige Abed påverkade honom djupt och ledde till en nio år lång kamp mot myndigheterna som till slut resulterade i ett tvåårigt uppehållstillstånd.

– Jag har lärt mig otroligt mycket om vårt svenska samhälle, på gott och ont. Jag har mött fantastiska, empatiska tjänstemän och byråkrater på olika ställen, men också deras motsatser: cynikerna som säger ”det där följer inte reglerna”. Det finns en del som bara ser till paragraferna och inte förstår att det här handlar om människor.

Tomas Bresky berättar lågmält om stunder av förtvivlan då han känt att han inte orkar mer:

– Men då har jag tänkt att det är ju Abed det handlar om, det är inte jag som ska orka eller inte orka. Jag måste, helt enkelt.

Artikelbild

Känslan av hopplöshet ökade i takt med återkommande negativa besked.

– Om vi räknar alla avslag kommer vi upp i 14 stycken i olika instanser, med nej både till uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Så naturligtvis har det varit kämpigt.

Artikelbild

Han säger att han ibland dragit nytta av sitt yrke:

– Flera gånger har jag känt att det öppnar sig för att jag är journalist och för att de inte vill riskera att jag ska skriva illa om dem. Men det handlar om Abeds liv och då får jag ta de där oetiska besluten, faktiskt.

Artikelbild

Genom åren och alla turer med Abed har Tomas Bresky gjort anteckningar och sparat handlingar. Tanken på att skriva en bok föddes.

– Efter tre år tänkte jag att det kanske kan bli något mer än bara en artikel. Jag skrev ihop 70–80 sidor och skickade till ett förlag som jag har haft kontakt med tidigare.

Artikelbild

Svaret kom snabbt och var positivt. De kom överens om att vänta, och följa historien hela vägen.

– 2018 tyckte jag att alla pusselbitar var på plats, så då skrev jag slutet.

Artikelbild

Vad har varit det viktigaste med boken?

– För det första får man klart för sig att det är ingen dans på rosor att komma hit och få uppehållstillstånd, även om en del kan bluffa. Jag lägger inga moraliska aspekter på det, jag vet ju mångas bakgrund. Men vi var överens om att om jag ska vara med så måste det ske öppet och vara ärligt. I dag känns det bra. Det har stärkt både Abed och mig i bilden av människan och att det måste löna sig att vara ärlig, att man måste ha den övertygelsen. Jag kan också tänka mig att boken kan ge lite råg i ryggen till människor i samma situation.

Artikelbild

Han ler lite och tillägger:

– Sen är det en väldigt spännande historia.

Artikelbild

Tomas och Gunilla Bresky har även tidigare hjälpt till i liknande fall, men numera brukar han säga nej:

– Det tar så fruktansvärt mycket tid och kraft, både fysiskt och mentalt. Man ligger vaken på nätterna och tänker ”Fan, ska jag ringa till dom nu, vad säger dom? Ska jag skriva dit, kanske?”. Ibland har jag funderat på att JO-anmäla Migrationsverket när de uppenbarligen har slarvat bort handlingar, men gynnar det saken egentligen? Det gör det inte, kommer jag oftast fram till.

Artikelbild

– Boken är inte svartvit på det sättet, varken gentemot Migrationsverket eller samhället. Jag försöker hitta nyanser, det tycket jag är viktigt. Det är ju ändå människor.

När Abed fyllt 18 år och inte fick bo kvar på asylhemmet skrev Tomas Bresky ett brev till alla ordinarie och suppleanter i Luleås socialnämnd som han skickade till deras hemadresser.

Artikelbild

– Jag fick inte ett enda svar. Ingen lyfte en telefonlur eller skrev ett mejl, ingenting. Då blev jag oerhört besviken, måste jag säga.

När Raoul Wallenberg hyllades vid en sammankomst på Lillan i Luleå skrev han till diverse politiker och tjänstemän:

Artikelbild

– Varför hyllar ni Raoul Wallenberg? Jo, för att han bröt mot reglerna. Han satte det humanitära före paragraferna. De som i dag bryter mot en regel blir straffade. Var finns Raoul Wallenberg i dag, i Migrationsverket eller bland politikerna? Det är viktigt att fundera på.

Du står på de svagas sida?

Artikelbild

– Ja, det gör man ju som journalist, det är naturligt.

Har du alltid varit sån?

– Ja, jag skulle tro det. Jag tillhör 68-generationen, kom från ett vanligt folkpartihem och bröt tidigt med mina föräldrar.

Men det finns också en annan, mer personlig aspekt:

– Jag kommer från en judisk familj. Min farfar flydde från Ryssland via båt till Gotland i början av 1880-talet. Då hade hundratusentals människor lämnat Sverige och åkt till Amerika, och vi hade ett enormt behov av människor. Så han blev väldigt väl mottagen. Kanske ligger det lite i det.

Tomas Breskys föräldrar föddes i Sverige, men hans far- och morföräldrar kom från Litauen. Föräldrarna pratade aldrig om sin bakgrund.

– De sa aldrig något om kriget och hur rädda de var här i Sverige, det var ju inte långt ifrån. Men det handlade om assimilering. Min mamma gick till synagogan ibland och jag skulle motsvarande konfirmeras, men det var viktigt att bli helsvenskar.

– Det är kanske det som driver mig som journalist. Jag slår underifrån och har aldrig släppt mina ideal.

Efter alla år i yrket håller han fortfarande glöden vid liv:

– När man känner att man har ett uppdrag är det livgivande och inspirerande. Och när man märker att man kan vara med och påverka måste man göra det.