”Jag vet hur man sköter en show”, sa Staffan Westerberg under lördagens vernissage i Konsthallen i Luleå. Det bevisade han med full kraft senare på eftermiddagen på Norrbottensteaterns scen i ”Det var då det”.

Där satt de i en lång rad på scenen, vännerna och skådespelarna från teatern. I mitten satt Staffan Westerberg med plirande ögon och såg publiken ta plats innan han inledde med: ”Tiden går, det var under förra seklet vi träffades, Norrbottensteatern och jag. Jag minns att jag tyckte att det var så roligt att komma hit och spela teater med er, gamla vänner”.

Tillsammans framförde de sedan stycken ur hans digra repertoar. Han kallade det ett jippo, och inledde med att sjunga Barbra Streisands ”Second Hand Rose” i sin högst personliga tappning ”Andrahands-Knut”. Karin Paulin blev påmind om att Pia Huss en gång skrev i DN att hennes röst var som en nyhyvlad planka av furu innan hon sjöng Karlfeldts ”Dina ögon äro eldar”. Då kom Staffan Westerberg på att de glömt att Maria Pontén skulle spela en inledningsfanfar på sitt valthorn, ”men det tar vi nu då”.

Artikelbild

| Omgiven av sina kollegor och vänner framförde Staffan Westerberg "Det var då det" på Norrbottensteatern.

Ett jippo, visst, men också så mycket mer. I Westerbergsk anda blandades humor och sorg, underfundigheter och visdom till en varm kavalkad av tillbakablickar som kändes.

Mats Pontén fick en träslev i present med orden: ”Du var så bra på att hålla ihop en ensemble och höll alltid humöret uppe. ”Att jobba med dig är att gå in i en annan värld, en lekfull värld”, svarade Mats Pontén och sjöng ”Lantbrevbärarens sång” från ”Å vilket bängligt sekel” från 1999.

Staffan Westerberg mindes hur han fick bli snöskulptur inför pjäsen ”Storgatan” 2006. Men skulpturen smälte ner, så på premiären var bara fötterna kvar. ”Det tycker jag är sympatiskt. Hur många jävla gubbar borde inte smälta ner.”

Med nära vännen Sara Arnia har han haft ett mångårigt samarbete. Tillsammans framförde de en scen ur ”Lillasyster och storebror”, en av de första pjäserna som de gjorde. Sara Arnias barnbarn Nora Bredefelt läste ett finstämt stycke från boken ”Girafferna” för sin farmor.

Artikelbild

| Martin Sundboms imitation av Staffan Westerberg väckte stor munterhet.

För tio år sedan skulle Maja Runeberg göra en föreställning om Edit Piaf som inte blev av. Nu sjöng hon från hjärtat ”Hymne l’amour”, Hymnen till kärleken, med egen text.

”Ta upp var sin tanke och läs”, uppmanade Staffan Westerberg och pekade på de skrynkliga papperslapparna som låg utspridda över scengolvet. Där fanns klokheter som ”Jag har inte bara chips. Jag har knäckebröd att tugga på så jag vaknar. Det är alltid en fördel att vara vaken när man lever.”

När Staffan Westerberg skötte showen blev det uppsluppet och avslappnat, opretentiöst och proffsigt. Ett potpurri av ett stycke teaterhistoria. En fin stund att bära med sig.