I alla tider har det funnits travhästar i släkten, så väl morfadern som morbröder är hästbitna, men Pia Marttinen själv har aldrig introducerats till hästvärlden.
– Jag tror att morfar var orolig för oss barn, vi fick inte springa runt hur som helst och jag förstå honom, hästar är stora varelser och vi var ju barn. Jag klappade lite i stallet, men jag red aldrig. Men redan då var jag väldigt fascinerad av hästarna, säger Pia Marttinen.
Hästarnas dragningskraft har hon känt hela livet och när dottern var fem år fanns möjlighet att prova på ponnyridning.
– Men Gud vad roligt tänkte jag och frågade om hon ville, hon ville och höll på i tre år. Jag var i stallet med henne och gjorde i ordning hästen, ledde och barnet red. Det var fantastiskt roligt.
Så kom dagen då det blev dags för en svårare ridgrupp och Pia Marttinen frågade om dottern ville fortsätta.
– Då sade hon "vet du mamma, det här har jag gjort för din skull". Jag började skratta och frågade "varför?" och hon svarade "du har tyckte ju att det är så roligt".
Dottern slutade rida och därmed kom Pia Marttinen ifrån stallet.
– Så hörde en väninna av sig som hade en dotter som ville börja ponnyridning. Mamman var själv så allergisk att hon inte kunde gå och frågade om jag kunde. "Jippie" tänkte jag och så åkte vi till stallet. Men flickan blev tyvärr också allergisk och så slutade tiden i stallet igen.
Då kom det sig att en arbetskamrat hade tillgång till häst och Pia Marttinen fick prova att rida två gånger.
– Usch, det var nervöst och inte alls behagligt. Det var högt och ballansen var ingenting att prata om. Det var inte alls som jag tänkt mig, men det var ändå roligt.
Så besökte Pia Marttinen en loppmarknad och där fanns de... ett par svarta ridskor.
– Fyra euro, jag köpte dem och ställde in dem i skåpet. Där var de ett par år och så fick jag syn på en annons att Haparanda ryttare ordnar nybörjarkurs för vuxna så jag anmälde mig.
När det blev dags skulle Pia Marttinen precis operera sin axel, så någon ridstart blev det inte. Det blev det däremot till hösten.
– Jag fick rida Thelia, en riktigt stor häst, sen fick jag rida alla möjliga hästar. Vi började i augusti och den 11 november ramlade jag av.
Hon bröt ländkotans utskott.
– Jag bara låg där och en sjuksköterska i ridgruppen tittade till mig och så kom ambulansen in i manegen. Under fem veckor var det morfin och rollator som gällde. Direkt jag kom hem frågade jag mina vänner "vem kan skjutsa mig till stallet?" jag var jätterädd för att bli rädd för att rida.
Skadan hon råkat ut för berättade ortopeden att är en vanlig ishockeyskada.
– De hotade att jag skulle bli borta från ridningen i tre månader, men jag var tillbaka efter fem veckor, den 12 januari. Brottet var snyggt och läkningen hade gått bra. Jag hade bara hemsk otur när jag föll av hästen.
Pia Marttinen fick börja rida D-ponnyn, den vita, snälla, valacken Bobby.
– Min lilla älskling, Bobby. Det var nervöst och jag hade ledare först, men så gick det jättebra. Bobby är så lugn och trygg, helt fantastiskt att rida på honom. Nu har jag travat och hoppat också. Första gången jag red igen gick strömmen och det blev helt svart, men Bobby var så cool han bara stod där och väntade.
Hon funderar mycket på hästens natur.
– Jag vill inte använda spö, hellre en pinne med en morot på. De gamla hästtanterna här på ridskolan vet "aha där kommer Pia" och så gör de som de vill. Men det får vara så. När jag blir pensionär kan gamla hästar komma och njuta av sina sista dagar hos mig, det skulle vi tycka om.
Ridgänget består av ridentusiaster mellan 21 och 50 år.
– Vill man rida, ska man rida och stallflickorna är helt underbara, de tycker så mycket om hästar och hjälper oss nybörjare så mycket. Hästen är inte en människa och inte en hund, de har annan psykologi som är jätteintressant.
Till sommaren tar ridlektionerna uppehåll då hästarna ska få semester på sommarbete.
– Jag kan inte ta pause, jag måste hitta på någonting det går inte att vara utan hästar en hel sommar. Det finns sommarläger som jag tittat på och det finns hästsemestrar utomlands, tänk att upptäcka ett annat land från hästryggen. Jag funderar också på att utbilda mig till hästmassör, det vill jag.
Pia Marttinen är helt hästbiten.
– Det är svårt att förklara hur mycket hästarna betyder. De är terapeutiska, att samverka med hästen och att bli kompis med ett sådant stort djur är fantastiskt. Mitt självförtroende har vuxit och jag har blivit en mycket gladare person sedan jag började rida, det påverkar hela mitt liv.