Heiduskaja Lie, som hon föredrar att bli kallad, har sina rötter i mellansverige och närmare bestämt vid Höga Kusten bron.
Familjen flyttade till Kalix kommun när hon skulle börja årskurs två och hon kom att börja skolan i en skola i Kalix kommun.
– Jag fick höra att jag var överviktig, att jag behövde extra kurser i svenska för att förstå och att jag var ett problembarn och jag isolerades till att ha skola i en annan lokal. Jag var med om en mängd riktigt elaka situationer, jag upplevde att jag inte fick hjälp att stoppa mobbingen och tyvärr blev det aldrig bättre, säger Heiduskaja Lie som blev kvar i skolan i många år ändå.
Familjen flyttade inom kommunen och det föll sig naturligt att gå sista året i högstadiet, och senare gymnasiet, i Haparanda kommun.
”Jag hade bestämt mig för att ignorera allt” säger Heiduskaja Lie som gick till skolan i Haparanda med utgångspunkten att hon skulle vara ensam och utsatt.
– Ingen sade någonting elakt och så fortsatte det. Jag fick vänner. Det finns alltid rötägg, så även där, men skillnaden jämfört med tidigare var att de aldrig lyckades ta över, säger Heiduskaja Lie som känner hur den mångåriga mobbingen påverkat henne.
– Jag vill kunna lita på människor men det är svårt. Jag känner mig ofta ställd mot väggen och jag känner ofta att jag måste bevisa att det jag säger är sant – trots att jag inte blivit ifrågasatt.
Heiduskaja Lie berättar att det blev mycket festande under gymnasieåren, det gick ut över studierna.
– Jag var egentligen inte så intresserad av alkoholen, det som gjorde mig glad och gjorde att jag tackade ja var att flera människor faktiskt frågade om jag ville vara med. Så småningom mattades umgänget med kompisarna som festade mycket av, men kontakterna finns kvar.
Att bli kallad för tjockis i många år satte sina spår.
– Jag fick ätstörningar i årskurs sex och för ett och ett halvt år sedan förlorade jag halva min kroppsvikt. Jag hatar att laga mat, det påminner mig om hemkunskapslektionerna. Jag har fortfarande matproblem men jag håller mitt matschema och är på väg att tillfriskna.
Heiduskaja Lie säger att hon försökte, hennes mamma försökte – men de kom aldrig till rätta med situationen i skolan innan flytten.
– Det löste sig inte för mig med mindre än att jag flyttade, men jag skulle ändå rekommendera andra att göra som vi gjorde, kämpa först. Kämpa för dina rättigheter, det handlar om din egen värdighet. Sök stöd hos lärare, skolsköterska och kanske kurator. Försök vara med på aktiviteter, säg i från när du blir illa behandlad men ignorera och gå bort från dem som ”käftar”. Försök hitta mening på fritiden, låt ingen krympa din värld. Jag läste mycket böcker, böckerna blev min tillflyktsort och gav mig ett riktigt bra ordförråd. Om ingenting hjälper, flytta, byt skola, även om det är orättvist, säger Heiduskaja Lie.
Heiduskaja Lie berättar att i sociala media har hon träffat på människor som liksom hon själv vill arbeta mot mobbing.
– ”Say no to bullying” är en antimobbinggrupp på Facebook. I gruppen kan medlemmarna dela med sig av sina erfarenheter, få stöd och stötta andra och det ska vara en trygg plats att göra det på. Det finns ett enormt värde i stödet, och det kan vara svårt att hitta i sin närhet även om människor vill förstå. Det är svårt för någon som inte varit mobbad själv att förstå hur djupt det drabbar den som är utsatt, säger Heiduskaja Lie som föreläser om sina erfarenheter och hoppas göra det än mer så småningom.
Heiduskaja Lie säger att mycket fokus hamnar på skolan och på föräldrar, trots att det finns fler som kan agera.
– Mobbing finns över allt och de som drabbas är, på olika sätt, påverkade för resten av livet. Därför är det så viktigt att alla människor vågar stå upp och säga nej när de ser något som inte är okej. Ser du någonting på stan som inte är okej, var inte tyst, ifrågasätt, agera. Det är att vara en aktiv del av samhället, och det måste var och en av oss vara.