Mörkret börjar ge vika för ljuset när Greger Bäckströms karelska björnhund Astor i gryningen börjar skälla. Jan-Erik Silverplats som är jaktprovsdomare tar en titt på klockan. Tills nu har provet mest handlat om hundens sätt att söka efter älg, nu tar nästa moment vid. Astor har jagat ikapp en älg och nu har han förmått älgen att stå stilla. För allra högsta betyg i det här momentet måste Astor skälla i minst 90 minuter. Vi fikar, småpratar lågmält och tar en titt på GPS:en då och då som visar var hunden exakt befinner sig.
– Det ser bra ut, säger Greger Bäckström.
Så händer någonting, älgen ger sig iväg och Astor efter. Men efter en stund får han åter stopp på älgen. Det är dags för Jan-Erik Silverplats att försäkra sig om att det är en älg som Astor skäller på, Astor ska också visa att han kan lyssna på inkallning och sedan ska älgen stötas iväg en bit och förhoppningsvis ska Astor klara av att förmå älgen att stanna ännu en gång. Det är bara några av momenten som en riktigt duktig älghund ska klara av.
Jan-Erik Silverplats går först och vi smyger mot vinden mot Astor och älgen. Det är nära nog olidligt spännande, en enda kvist som går av, ett fniss eller en hostning och allt kan vara förstört. Vi sätter oss på huk och genom skogen syns älgens ben. Jan-Erik Silverplats visslar lågt och Astor kommer, full poäng.
Dagen slutar med ett första pris för Astor och Greger Bäckström som också har en två faldig SM-mästare där hemma är extra glad den här dagen. Astor har nämligen blivit illa skadad av en älgtjur som stångade Astor. Lungan punkterades och bröstbenet gick av. Rehabiliteringen har varit tuff och Greger Bäckström har fått arbeta hårt för att få Astor att blir en prisvinnare i älgskogen igen.
– Det känns fantastiskt bra och vi har jobbat jättemycket, säger Greger Bäckström.
Kristoffer Hjort har också en karelsk björnhund vid namn Ragge. De är nya inom jaktprovsområdet.
– Karelaren är en smidig och fin hund. Vi tränar jättemycket kondition, cyklar på sommaren och sparkar på vintern, säger Kristoffer Hjort.
Kristoffer Hjort visslar i visselpipan och så kommer Ragge.
– Duktig hund, far och sök kissen, säger Kristoffer lågt och Ragge ger sig iväg in i skogen igen.
– Första älgen med honom sköts första jaktdagen det året ute på öarna. Han skällde fyra timmar, det var riktigt roligt.
Jan-Erik Silverplats gör upp eld och berättar att han har varit med sin pappa i älgskogen hela sin uppväxt. När han var sex år var han med i tidningen.
– Vi hade Norrbottens högsta jakttorn, 14 meter högt var det. Jag var alltid med och jagade och hade ledigt för älgjakten alla år jag gick skola, säger Jan-Erik Silverplats.
Han minns den första tjädern han sköt är när den flög över en äng "jag hade bara tur" och han minns den första älgen han sköt "det var en kviga" och han minns älgen som sköts som inte fick skjutas.
– Jag var kanske fyra år och jag fick absolut inte berätta någonting hemma och det gjorde jag inte. Nu är historien preskriberad så det går ju att berätta nu. Det var fem jägare och lilla jag som stod vid vägen och så kom en älg, alla fem sköt.
Det visade sig vara en kalv och kalvar fick inte skjutas då.
– Älgen låg i diket och så kom en buss, chauffören stannade och frågade hur jakten gick. Han såg inte älgen.
Älgen drogs in bakom en sten och jägarna kontaktade polisen. På kvällen anlände polisen men då var halva älgen borta.
– Det konstiga är att de hade tagit den sämsta delen från älgen, magen. Det där har jag aldrig förstått.
När han var 20 år fick han jaktlicens, det var den åldern som gällde då.
Nu är han älghundsägare sedan 30 år och har dömt över 100 jaktprov på ett tiotal år.
– Jag jagar för spänningen, gemenskapen i jaktlaget och jag skulle aldrig jaga utan hund. Jag har alltid haft gråhund, jag gillar att de är så spårsäkra.
Hans förra hund Blixten är den hund som han så här långt är mest nöjd med.
– Han skällde på sin första älg när han var 12 veckor, det var inte meningen men inte fasen trodde jag väl att han skulle dra iväg. Älgen kom emot honom så jag fick springa över ängen och plocka upp honom. Jag har faktiskt alltid haft kullens bästa hund, så blir det nu också med den jag har nu, Bolt.
År 2006 prisades Jan-Erik Silverplats för att vara Norrbottens älghundsklubbs domare som dömt flest prov det året. Han hade dömt 32 löshundsprov och 5 spårprov.
– Det var väldigt roligt och det är en riktigt fin kniv som jag fick. Den får bara följa med ut i skogen vid speciellt tillfällen som nu, säger han och täljer korvpinnar från slyet nere vid myren.
Så är det dags för Jan-Erik Silverplats att själv gå ett jaktprov och få sin ettårige hund Fjälldalens H-Bolt bedömd av jaktprovsdomare Lars Lundbäck.
– Ja, nog är det spännande, säger Jan-Erik Silverplats och ler aningen bistert.
Provet gick lysande och Bolt kämpade hem ett första pris.
– Nu är Bolt Norrbottens yngsta förstapristagare. Det är 1,5 månader kvar av året men ingen lika ung är hittills anmäld. Bolt är en mycket lovande hund, utan tvekan. Han är ett år, oftast börjar man med jaktprov när de är runt två år, säger Lars Lundbäck och klappar Bolt som tar några ystra glädjeskutt.
Jan-Erik Silverplats och Bolt siktar nu mot att bli jaktchampion.
– Man ska alltid ha ett mål att träna för, säger Jan-Erik Silverplats.