När jag var liten var vintermarknaden i finska Pello en högtid. Jag fick följa mamma dit. Hon köpte kringlor, emaljskålar, rotborstar och lite av varje som var billigt. Jag fick pastiller som smälte i munnen. Det var roligt att höra på "helppoheikki" (en marknadsutropare med svada) som ropade ut sina varor: "Kom och köp! Du får ett par prima handskar för 20 mark och för två par betalar du endast 40 mark!". Det var ju ett föga rabatterat, men desto mer humoristiskt erbjudande.
Min äldsta bror och många andra killar gifte sig med finska tjejer som hade kommit till byn för att tjäna som pigor. Jag blev god vän med brorsans tjej och en gång när de skulle på dans i finska Pello hade jag bestämt mig för att följa med. Jag var kanske fem år och brorsan hade tydligt deklarerat att det inte kom på fråga, men jag gömde mig i facket bakom baksätet i hans nya folkvagn. Där somnade jag medan brorsan gjorde sig fin och vaknade när han gjorde en tvär sväng på granngården där han skulle hämta upp sin fästmö. I mitt yrvakna tillstånd lyfte jag upp huvudet och frågade var vi var. Brorsan fick värsta utbrottet, slängde ut mig och beordrade mig att sticka tillbaka hem å det snabbaste. Ett snöpligt slut på resan för min del alltså.
När jag gick på högstadiet i Svanstein promenerade vi över isen till finska sidan för att köpa godis i affären på andra sidan Torneälven.
Under min gymnasietid i Haparanda i början på 70-talet åkte vi till Kalles i Torneå när vi skulle handla råvaror till det matlag som jag ingick i på det ställe där jag bodde. Kött var mycket billigare där liksom cigaretter och en hel del andra såväl nyttiga som onyttiga varor.
Efter gymnasiet gick jag ett år på Tornedalens fokhögskola i Övertorneå. Där träffade jag min finske man, bondson från en by sex mil från gränsen. Häromdagen såg jag hur den yngre av mina två numera vuxna barn, födda och uppvuxna i Luleå, kallades sig för "en finsk bondpojke" på Facebook. Han är så stolt över sina rötter på ömse sidor om Torneälven.
Tornedalen har förstås en alldeles speciell plats i mitt eget hjärta, med sin natur, sin kultur och inte minst meänkieli som har berikat mitt liv så.
Jag återvänder med jämna mellanrum till min hemby och varje gång gör vi en utflykt till ett fik i finska Pello. Gränsen mellan svenska och finska Tornedalen är för mig världens fredligaste gräns och jag är alltid gränsöverskridande. Att någon står vid Torneälven och ropar "Stäng gränsen!" när människor som tvingats fly sina hemländer kommer strömmande för att söka skydd är totalt verklighhetsfrämmande för mig. Det är en stor glädje att i dagens Mitt i livet få lyfta fram Haparandas kommunalråd Peter Waara som så bestämt tar ställning för flyktingarna. Det var underbart att få vara med när barnen på flyktingboendet Cape East kom springande för att få veta vem han är och vad han gör. Han satte sig på huk och berättade om sig själv och bad barnen att berätta om varifrån de kom och hur det gick för dem i skolan. Barnen imponerade genom att svara på många frågor på svenska. Peter Waara utropade själaglatt "Yeeeh!".
Mitt syfte med denna krönika är att lite grann beskriva betydelsen av min tornedalska bakgrund. Tornedalen är i mycket större utsträckning en härlig och öppen dal än en dal där det finns människor som bildar en mur för att förhindra flyktingar att ta sig in.