Extra värdefull är den för dem som lever ensamma.
– Tittar man på teve kan man ibland tänka "tack och lov att man är ensam", säger Inge Jonsson.
Vad har du tittat på då?– Hollywoodfruar.
Edeborg i Harads är verkligen ett generationshus. Där inryms både gubbdagis och ungdomsgård.
Det är onsdag eftermiddag och Berthel Viklund berättar att de startade verksamheten våren 2017. Han hade varit på ett möte i Svartbyn med Bygdegårdens riksförbund och träffade där Irene Perdahl.
– Hon är från Bälinge och berättade att det fanns en gubbe i byn med en verkstad. Dit gick gubbarna och hade var sin spik där de hängde sin kaffemugg.
När farbrodern gick i pension fortsatte de andra farbröderna att träffas i byns församlingslokal där de startade gubbdagis.
Berthel tog med sig idén till Harads där det fanns en träffpunkt för kvinnor, men ingenting för pensionerade män. Med hjälp av Gunnar Karlsson startade han gubbdagiset. Ibland är de så många som 17, men i genomsnitt är de tio-tolv personer som träffas. Gösta Lindmark är äldst med sina 95 levnadsår.
Vem är yngst?– Jag, svarar Magne Holmström, 71.
– Snorvalp, säger Herman Karlsson.
Ibland tittar de på film och Bengt Granberg, pensionerad musiklärare, har tagit med sin trumpet och spelat. Han är gruppens celebritet. Bengt är förlagan till musikläraren i Populärmusik från Vittula. Bengt tog tjänst som musiklärare i Pajala och stannade där nästan 40 år. Före det turnerade han bara.
Gunnars Karlsson säger, att träffas gör att det blir lite annars än det vardagliga.
– Det är inte roligt på vintern att bara vara inne och inte ha något att göra.
Gösta Lindmark tycker det är mycket skönt att få träffa de andra, men säger att han mest lyssnar på dem när de berättar historier.
– Synd att inte Stig-Björn är här. Han är en fantastisk berättare, säger Berthel Viklund.
– Kan inte du berätta den där om timmerkusken, ber Inge Berthel.
Då gör han det. Det var en gång en timmerkusk i Edeforsbygden, som hade en rask häst. De andra kuskarna var lite oroliga att han skulle skada sig på grund av hästens nyckfullhet. Så en gång när de kom tillbaka från älven så stod timmerkusken där hukad med morakniven i handen och de trodde han skadat sig.
– Men så var det inte, utan han skulle bara pinka. Men han hade varit tvungen att skära bort fodret i fickan på vadmalsbyxorna för att ta ut den den vägen, berättar Berthel.
Gubbarna skrattar gott, så pratar de vidare om fjällutflykter de varit på.
– Det var länge sedan, konstaterar Magne.
– Allt var länge sedan. Det var på 80-talet, en fin tur med fint före i maj månad, säger Berthel.
Alla har något att berätta och det finns många historier att dela med sig av. En del har varit med om hiskliga äventyr och Bengt Granberg har berättat om sitt turnéliv, även i utlandet.
– Ingenting av det han berättar har jag varit med om. Det är intressant och man lever som upp då. Det är ett givande och tagande, säger Berthel Viklund.
Inge Jonsson vill att Berthel också ska berätta den där om gunghästen och städerskan. Så klart gör han det. Han jobbade då som vaktmästare på Harads skola, men var ett ärenden till Föreningssparbanken, som då fortfarande hade kontor i byn. Plötsligt ringde den bärbara telefonen, trots att han var en bra bit från skolan. Det var ju ingen mobil.
– De frågade om jag visste var städerskan var och jag svarade att hon stod där och gav henne telefonen.
Men mottagningen var inte den bästa så Berthel så åt henne att hon var för kort i rocken och måste kliva upp på gunghästen och där stod hon och ropade: "Hallå, hallå!"
– Hon var inte så glad på mig efteråt, så skriv inte hennes namn.
Men den här historien får Anna-Lena Engström, gift Lindström, bjussa på. När hon var åtta-nio år fick hon en kamera. En filmrulle gick fort åt och hennes mamma sa åt henne att hejda sig. En bild föreställde två telefontrådar. När hennes mamma ifrågasatte varför hon fotat dem, sa Anna-Lena att det var för de två fåglarnas skull och då undrade mamman var de var. Anna-Lena svarade:
– De hann flyga.
Det ena leder till det andra och de berättar historier från tiden då det fanns telefonväxlar i varje liten by.
– Det var rena skvallerväxlarna, säger Ulf Wiklund.
Han berättar en episod när två personer visste att tant Beda lyssnade och därför sa den ena till den andra: "Prata inte om det då kan Beda höra".
– Då sa hon: "Det gör jag inte alls".
De skrattar och minns svunna tider, men kommer också in på framtidsfrågor. Ulf Wiklund funderar över vad som händer med kommunens utredning om badhuset, som också är viktigt för dem. Flera av dem går på vattengymnastiken, som Gunnar Karlsson håller i.
Badhuset öppnade 1960 och Inge Jonsson kommer ihåg att de inte fick gå in fast det var färdigt.
– Då smet en pojk in och hoppade i. Han var den förste som badade, en riktig buspojke från Laxede.
När det nu börjar lacka mot jul tar de jullov eller lov och lov även för pensionärer kan det bli lite stressigt kring julen.
De berättar att när de hade avslutningen i våras inför sommaren så träffades de i Forsnäs och grillade vid älven. Uppenbart var det något som de uppskattade.
– Det var jättetrevligt, säger Magne Holmström.