Vi hälsar på Ullabett och Alfred i deras röda hus uppe vid skogsbrynet där även byns elljusspår löper förbi. Ullabett har dukat fram kaffe och gofika. Under samtalet växer det fram minnesbilder från den olycksaliga dagen.
– Det var mörkt i skogen. Jag tänkte att det kommer någon och hjälper mig men det kom inte någon, säger Alfred, och skakar på huvudet.
73-åringen har en dementdiagnos men det har ändå fungerat för honom att ta kortare promenader.
– Under våra 28 år tillsammans även när Alfred var frisk har han aldrig hittat i stan eller ens i lilla samhället Harads. Men släppte man av Alfred i skogen så var det inga problem.Min sambo är uppvuxen i Gällivare vid fjället där han haft sina renar, berättar sambon Ullabett.
Alfred bär sin nya GPS-klocka. Ett nödvändigt inköp.
– I juni var Alfred ute länge och kom ut på Gullträskvägen. Ett par skjutsade hem honom. Så han har gått vilse men inte så här länge.
Den nya GPS-klockan köptes bara några dagar innan hans sista försvinnande.
– Klockan fanns bara i rosa så det är väl första gången Alfred har den färgen på sig, säger Ullabett, och ler.
De hann också testa klockan. Ullabett kan spåra sin sambo via en telefonapp.
– När Alfred går ut ensam en längre sväng med våra hundar Ville och Cita tar han på sig klockan.
Den 11 november, när sambon gick vilse, var det några minusgrader ute. Paret hade besökt Boden och efter hemkomsten på eftermiddagen kände sig Ullabett trött och hängig. Så Alfred erbjöd sig att rasta hundarna. Klockan var då halv tre.
– Jag trodde han valde den korta svängen nära vårt hus, så tanken på gps:en föll mig inte in. Det är en sak som jag mått väldigt dåligt av efteråt för den hade verkligen behövts.
Det gick en timme och mörkret lägrade sig. Ullabett gick först ut och ropade efter Albert. Sedan tog hon bilen och åkte runt och letade. En bekant på räddningstjänsten bad henne ringa polisen vid halv sex på kvällen.
– Vi åkte även upp till trädhotellet. Jag ropade några gånger och då kom våra hundar springande. Då blev jag orolig.
Vid 19-tiden tog flera poliser med hundar över sökandet och vid 23-tiden fick Ullabett beskedet att hennes sambo hittats vid liv vid Utsiktsvägen. Alfred var blodig i ansiktet, blöt och lite nedkyld.
– Det var ju bra att de kom. Jag försökte ropa när jag är ensam. Cita fastnade i en buske så jag tog loss henne, säger Alfred.
Hon frågade sin sambo dagen efter om han varit rädd.
– Alfred svarade att han hade varit med om värre saker än det här. Jag tror honom, säger Ullabett, och tittar på sambon.
En ambulans var också beställd men den var försenad. Så Ullabett beslöt då att Alfred skulle stanna hemma.
– Jag är gammal sjuksköterska och van att vårda andra, säger hon.
Ullabett vill tacka haradsborna för allt stöd när sambon var borta.
– Polisen kunde däremot ha ringt ut räddningstjänsten, som har lokalkännedom, tills de själva var på plats. Det samarbetet skulle kunna bli bättre men insatsen var bra när den väl kom igång.
Hon tycker även att dementa borde kunna få en GPS-klocka som gratis hjälpmedel.
– Det är en bra livförsäkring. Hade Alfred haft på sin klocka hade polisen inte behövt komma hit. Då hade jag spårat upp honom själv.