”Jag är i kvinnofällan. Nu jävlar ska jag ut”, inleds Aase Bergs nya bok ”Haggan” som är en stridsskrift mot kvinnlig underordning i allmänhet och i kärlek i synnerhet.

Det handlar om Thelma, 43 år, och Victor som är tio år äldre. De är gifta på var sitt håll, men har sedan en längre tid ett kärleksförhållande med varandra där det periodvis ingår rikligt med sex, till och med ”djupsex”, av Berg förklarat som det bästa av bästa där själen också är med. Hur som helst knullas det friskt.

Med tiden kommer Thelma till insikt att Victor aldrig kommer att lämna sin fru, utan att hon, Thelma, för evigt fått rollen som älskarinnan. ”Älskarinnapositionen är kärlekens sparlåga”, säger hon som nu tagit skepnad av ”Hagga” och tänker sluta ”vara värddjur åt ett utsvultet äktenskap”.

Berg/Haggan svingar vilt om svek som en del av manligt beteende. Och hon ironiserar om samma köns omättliga behov av så kallad frihet, oavsett typ av relation mannen är i. Undansmitandet är bara en manlig paradgren, enligt Haggan, som strävar efter en annan värld, ”där jag regerar”.

Aase Berg, poet och kritiker, skriver med sylvass penna och liksom alltid (jag läser henne med glädje i Dagens Nyheter) är hon rolig på ett substansfullt sätt. ”Haggan” är bland det roligaste jag läst på länge. Fast har jag då, enligt Haggan, på ett typiskt manligt sätt fastnat för det jag som Man vill se i romanen.

Eller en roman är det egentligen inte, kanske mer en essäbok i en sorts romanform.

Denna rödfärgade stridsskrift med Haggans finger-manifest på omslaget handlar om några individer, men vill belysa och komma åt strukturer. Strukturer där kvinnor i gemen nästan alltid hamnar i underordning. Till en del handlar det om inlärning från tidernas begynnelse av vad man som man respektive kvinna kan förvänta sig i livet. Därför kan, enligt Haggan, kvinnor sällan unna sig lyxen att bli kränkta. Däremot kan de bli ”efterskottsbittra”.

Tystnadskulturen och ”idyllteatern” är Haggans hatobjekt nummer ett. I den förstnämnda läggs blöta filtar över sånt som behöver dryftas, på allvar. I den andra, som hon menar att Victor och frun, ”Madonnan”, lever har hyckleriet huvudrollen. Det är en död relation som upprätthålls genom konstgjord andning av manlig feghet och ett invant leverne där hustrun är en ”äktenskapshustru av idag” som ”lättar på trycket genom mindfulness, pilates och väninnemiddagar”.

Aase Berg måste haft roligt när hon skrev boken, där det sida upp och sida ner duggar tätt med one-liners.

Trots en uppenbar, och underbar, formuleringsglädje finns en djup klangbotten av sorg i ”Haggan”. Thelma och Victor älskar ju varandra, men tid, rädsla (människans gissel), konventioner och ... ja, gör att livet går i annan riktning. I alla fall för Haggan; tvåbarnsmamma sedan tidigare, skild och med en gård i Njutånger.

I kapitlet ”Hagga Harmagedon” lutar hon sig dock nöjt tillbaka med att hon nu ”slutat brottas med grisar”. Eller det är i alla fall hennes förhoppning.

”Haggan” hittar referenser i annan litteratur och författare som Marguerite Duras, Carina Rydberg (”Den högsta kasten”) Maja Lundgren (”Myggor och tigrar”). Men även i ”Den allvarsamma leken” av Hjalmar Söderberg, en roman från 1910-talet. Referenser i genren relation man/kvinna och med det över- och underordning.

Visst kan det bli lite kaka på kaka i ”Haggan”, det vill säga inflation i invektiv.

I det stora hela har Aase Berg skrivit en härligt bitsk och uppfriskande bok som jag hoppas kan bli en snackis under vårvintern.