Det var den 20 november 2011 som Hanna Öhman och hennes sambo Adam skyndade in till BB för att välkomna sitt första barn. Förlossningen gick fort och lilla Selma kom ut hel och frisk.

Hanna Öhman fick veta att hon hade spruckit under förlossningen, var sydd och att hon kunde vänta sig en del gaser under fyra till sex veckor.

– Jag fick ett litet häfte där det stod att jag kunde få problem att hålla gaser och att jag skulle äta alvedon. Sen var det inget mer än så. Jag tänkte att fyra till sex veckor går ju fort, säger Hanna Öhman när vi möts på ett fik i Älvsbyn.

Artikelbild

| Tabu. Hanna Öhman anser att det är lite "förbjudet" att prata om förlossningsskador. Därför tycker hon att det är viktigt att belysa de problem som faktiskt kan uppstå när man föder barn.

Dagarna och veckorna efter förlossningen var Hanna och Adam inne i den berömda bubblan. Visst, hon hade ont. Men det skulle man väl ha efter en förlossning?

En månad efter förlossnigen började det dock göra väldigt ont, men då smärtan satt i stjärten förstod hon först inte att det hade med förlossningen att göra.

– Jag tänkte att då borde det väl har gjort ont där framme i stället, säger hon.

Hanna kontaktade vårdcentralen och fick beskedet – utan någon undersökning – att det troligtvis handlade om hemorrojder, något som många nyförlösta kvinnor drabbas av. Hon fick receptbelagda stolpiller som hon skulle ta två gånger om dagen mot smärtan.

Artikelbild

| Besviken. Hanna anser att hon borde ha opererats direkt efter förlossningen, inte sytts.

– Det gick så långt att jag tog 6-7 stycken per dygn för att jag hade så ont. Jag kunde ju inte gå. Att ta sig från köksbordet till diskbänken var i princip omöjligt. Att sitta ner gick knappt för att jag hade så ont i stjärten. Jag har fortfarande ont då och då, när det är riktigt jävligt kan jag inte sitta.

Smärtorna försvann inte. Snarare tvärtom. Någon gång kring alla hjärtans dag, nästan tre månader efter förlossningen, fick hon nog och ringde till sin före detta barnmorska på mödravårdscentralen. Barnmorskan fixade en jourtid på vårdcentralen och genom ett "fruktansvärt" ultraljud via analen upptäcktes Hannas svåra förlossningsskada.

Artikelbild

| Norge. Hon hoppas få den hjälp hon behöver i vårt västra grannland.

Hon hade drabbats av en så kallad sfinkterruptur, en bristning av ändtarmens ringmuskel. Tre stora varbölder upptäcktes en bit upp i ändtarmen, den största lika stor som en krämbulle. Dessutom fanns där ett hål som läckte avföring och tarmslem.

– Jag minns att läkaren inte kunde förstå hur jag hade överlevt såhär länge. Han sa: "Om varet går ut i blodet får du ju blodförgiftning. Med tanke på den mängd du har i kroppen så handlar det inte om timmar då".

Artikelbild

| Farligt. Första gången Hanna Öhman kom till Sunderby sjukhus med sin skada var läkaren chockad över att hon överlevt så länge.

Det blev färd i ilfart till Sunderby sjukhus för operation. Då trodde Hanna att det skulle vara över, att hon skulle kunna leva normalt igen.

Nu – sex år och totalt 27 operationer senare – är hon glad att hon inte visste då vilket helvete som väntade.

Artikelbild

| Mamma. Hanna trivs som mamma till sexåriga Selma. Nu siktar hon och sambon Adam på ett barn till.

Hon har tagit sig igenom flera smärtsamma och misslyckade lagningsförsök i Uppsala. Hon har gjort ett antal rengöringsoperationer. Hon har gjort en stomioperation för att slippa ständigt urin- och avföringsläckage.

Ändå sitter hon här med en söndertrasad ändtarm och i konstant smärta.

Artikelbild

| Älvsbyn. Här bor och jobbar Hanna Öhman, 33.

– Jag har hela tiden en pågående infektion i kroppen, jag är aldrig helt frisk. Om jag drar på mig en förkylning går den aldrig över, mitt immunförsvar har påverkats jättemycket, säger hon.

Den eviga smärtan har hon vant sig vid.

– Det är helt sjukt, men man lär sig leva med det. Nu reagerar jag bara om smärtan ökar eller om den minskar. Annars tänker jag inte på det.

I somras gjorde hon sitt sista lagningsförsök hos experter i Uppsala. När det misslyckades fick hon beskedet att man inte ville försöka igen. Hanna har fått förklarat för sig av läkare att det är näst intill omöjligt att operera bort varbölderna på ändtarmen och laga det som är trasigt.

– Kirurgen i Uppsala säger att det beror på att det hade gått så lång tid efter förlossningen och att det hade hunnit bli de här tre bölderna. Jag tänker ibland: De kan operera hjärnan och de kan operera hjärtat, men de kan inte ta bort en bit av ändtarmen. Hur svårt kan det vara?

Egentligen borde hon, med facit på hand, ha opererats direkt efter förlossningen.

– De sydde mig i förlossningssängen, men de skulle kanske ha tagit mig till en operationssal. Men för mig kändes det där och då som att det inte var något allvarligt. Jag fattade ju inte. I efterhand tänker jag: Hur kunde jag vara så dum själv som inte förstod?

Hanna är väldigt besviken över den brist på information hon fick om sin förlossningsskada.

– Jag fick inga tips på vem jag kunde kontakta om jag fick problem eller vad jag skulle tänka och vara uppmärksam på. I min värld skulle jag prutta okontrollerat i sex veckor. Det var vad jag trodde.

Hon fortsätter:

– För min del var bristen på information avgörande. Om jag hade fått bättre information hade jag åkt in tidigare och då kanske jag hade sluppit det här.

Hanna tycker att man borde informera om såna här förlossningsskador redan på föräldrautbildningen.

– Jag menar inte att man ska skrämma upp folk, men man borde berätta om vad som kan hända. Det är som att de inte vill prata om det, de är så fruktansvärt rädda för att skrämmas. I min värld ger kunskap och information makt. Om jag är informerad om vad som kan hända så kan jag ta mycket större kontroll över mitt underliv, säger hon.

Trots allt mår Hanna ganska bra just nu. Hon har satt sitt hopp till Norge. Där har nämligen en grupp läkare utvecklat en ny metod för att åtgärda såna här förlossningsskador.

– Jag fick en länk skickad till mig på Facebook till en artikel om några norska läkare som hade hjälpt en kvinna som drabbats av precis samma sak som jag. Hon hade fått en sfinkterruptur 2009 och opererats flera gånger utan framgång. Så nu hade de testat den här nya metoden som går ut på att man tar bort fettvävnader från typ magen och sprutar in i bölderna. Det är något med stamcellerna som gör att de täpps igen. För henne hade det lyckats. Jag hoppas verkligen på det.

Hanna säger att utan sin familj hade hon aldrig orkat ta sig igenom de här åren. Förhållandet mellan henne och sambon Adam har stärkts mitt i allt det jobbiga. Dottern Selma har hunnit bli sex år och nu drömmer de om ytterligare ett barn.

– I såna fall skulle jag inte föda vaginalt. Vi vet också att det skulle bli ett ganska tidigt snitt. Allt beror ju på hur jag mår.

Du skulle inte känna oro över att bli gravid igen?

– Nej, för själva graviditeten upplevde jag inte som något jobbigt. Det kan ju hända att jag blir jättedålig, men vi vill ha ett barn till.

Frågan är bara när.

– Det passar ju aldrig, för det är alltid någon operation som ska göras. Nu vill jag ju till Norge så vi får väl se.

Hanna Öhman menar att det är nästintill tabu att prata om förlossningsskador, därför tycker hon att det är viktigt att berätta om sina erfarenheter.

– Bara för mig att första gången ringa till vårdcentralen och säga att jag hade ont i stjärten var sjukt jobbigt. Men förlossningsskador förekommer hela tiden, vi är flera i Sverige som har varit med om exakt samma sak. Det är viktigt att våga prata om det.

Det gör Hanna. Både i en framgångsrik blogg samt i en nystartad podd.

– Jag får ganska ofta mail från människor i samma situation. Det är nog en av anledningarna till att jag orkar fortsätta vara glad och positiv. Att känna att jag gör någonting.