Insändare Äntligen har vi fått en regering efter cirka fyra månader. Jag har följt inrikesvalen i Sverige i omkring 40 år och något liknande har jag inte varit med om. Det verkar som att i besvikelsen över att inte få regeringsmakten så bortser man från det faktum att när valet var räknat fick vänstersidan ett mandat mer är högersidan, 144 mandat mot 143 mandat.

När man röstar i riksdagsvalet så röstar man om 349 platser men väl där indelar man i mandat där flera röster ingår i varje mandat. Därför måste man skilja på röster och mandat. Trots att socialdemokraterna fick klart flest mandat så hör man höga representanter för socialdemokraterna som anser att socialdemokraterna bör gå i opposition och släppa fram Ulf Kristersson som statsminister. Man tror inte vad man hör.

Som jämförelse med regeringsbildningen kan man säga att den som sitter i baksätet i en bil har ingenting med styrningen att göra. Eftersom socialdemokraterna är det största partiet med flest mandat bör dom inneha statsministerposten.

För övrigt tror jag att Löfven ombildar sin regering efter någon månad på så sätt att Ygerman tar över statsministerposten och han själv blir utrikesminister. Löfven känner de flesta statsöverhuvuden i världen personligen och pratar otroligt bra engelska flytande. Han skulle bli en perfekt utrikesminister.

Jag tror att det blir många avhopp för folk i höga positioner fram till nästa val. Jag tror att Jimmy Åkesson inte sitter fyra år till utan inflytande utan han sätter sig fort på tåget med enkel biljett till Sölvesborg och blir biträdande kommunal­råd. Ulf Kristersson blir avsatt och ersatt av någon annan. Det kan finnas andra som ersätts. Besvikelsen hos dom som förlorade valet har blivit så stark att man kan tro att skruvarna inte är tillräckligt fastskruvade.

Bättre lycka nästa gång.