De allra flesta som vÄrdas pÄ landets intensivvÄrdsavdelningar pÄ grund av covid-19 Àr ovaccinerade, vilket har fÄtt mÄnga att reagera. Inte minst bland sjukvÄrdspersonalen.
ââDetta hade lĂ€tt kunnat undvikas. Det Ă€r bĂ„de trĂ„kigt och frustrerande, sĂ€ger Kai Knudsen, överlĂ€kare pĂ„ Sahlgrenska sjukhusets intensivvĂ„rdsavdelning, till Dagens Nyheter.
Karin Frisell, överlÀkare pÄ iva pÄ MÀlarsjukhuset i Eskilstuna, Àr rentav arg:
ââOm man börjar tĂ€nka, att om de hĂ€r patienterna hade gĂ„tt och vaccinerat sig, sĂ„ hade de inte legat hĂ€r. DĂ„ blir man allt frĂ„n arg till deppig, sade hon nyligen till Sveriges Radio.
Att sjukvÄrden uttrycker ilska över en viss typ av patienter Àr dock ovanligt och gÄr stick i stÀv med sjukvÄrdens annars nÀstan obrottsliga lojalitet med patienten.
ââDet Ă€r vĂ€ldigt ovanligt att sjukvĂ„rdspersonal förebrĂ„r en patientgrupp pĂ„ det hĂ€r viset. En grundvĂ€rdering i sjukvĂ„rden Ă€r att orsaken inte ska spela nĂ„gon roll. Man ska fĂ„ samma vĂ„rd i alla fall. Inom transplantationskirurgin har det funnits exempel pĂ„ den hĂ€r typen av moraliserande tankegĂ„ngar, att man inte bör ge en ny lever till en alkoholist, till exempel, sĂ€ger Gert Helgesson, professor i medicinsk etik vid Karolinska institutet.
Vilket ansvar?
En försvÄrande omstÀndighet Àr att det finns vÀldigt mÄnga sjukdomstillstÄnd som i nÄgon mening Àr undvikbara. Exempelvis storrökaren som drabbas av lungcancer, den överviktige som fÄr typ 2-diabetes, alkoholisten som Àr i behov av en ny lever, soffpotatisen som drabbas av hjÀrtinfarkt, eller medelÄldersmannen som, mot bÀttre vetande, extremsportar och bryter bÄde armar och ben.
Listan kan nÀstan göras hur lÄng som helst. Vilket ansvar har de för den belastning som deras beteenden innebÀr för sjukvÄrden?
ââJag vet att jag borde trĂ€na mer, men det gör jag inte och det har jag inte gjort de senaste femton Ă„ren. Nu Ă€r jag nĂ€stan 55 Ă„r gammal och nu börjar det komma ikapp mig. Vilket ansvar har jag? Klart att jag hade kunnat trĂ€na mer, men samtidigt har jag haft svĂ„rt att förmĂ„ mig. Det Ă€r inte sĂ„ att jag inte vill, men det krĂ€ver en livsstilsförĂ€ndring, vilket Ă€r svĂ„rt. Att ta tvĂ„ sprutor, dĂ€remot, krĂ€ver ingen större förĂ€ndring, sĂ€ger Gert Helgesson.
PĂ„verkar andra
Han ser tvÄ förklaringar till den hÄrda kritik dessa patienter fÄr just nu, inte bara frÄn sjukvÄrdsanstÀllda, utan ocksÄ av andra, inte minst tidningarnas ledarsidor.
ââKritiken frĂ„n de sjukvĂ„rdsanstĂ€llda tror jag till stor del har att göra med att de tycker att de gjort sĂ„ stora uppoffringar under pandemin, och sĂ„ kommer de hĂ€r som inte ens orkat vaccinera sig, ungefĂ€r sĂ„.
Den andra förklaringen, sÀger han, har att göra med att en omfattande smittspridning rimmar illa med de individualistiska val som vi normalt Àr vana att göra, och vana att fÄ göra ifred.
ââOm jag blir sjuk, sĂ„ pĂ„verkar det i normalfallet inte nĂ„gon annans hĂ€lsa och hur jag lever mitt liv har inte nĂ„gon annan med att göra. SĂ„ Ă€r vi vana att tĂ€nka. Men under en epidemi fungerar den hĂ€r attityden sĂ€mre, för plötsligt pĂ„verkar ditt val alla andra.