Att skriva lättläst är inte så enkelt som det låter. Det vet författaren Lina Stoltz som i dagarna ger ut tre böcker, varav en lättläst ungdomsbok med titeln ”Ljusa nätter”, uppföljaren till ”Flytten” från 2017:

­– Det är en omställning att skriva lättläst, men jag tror att det passar mig, för jag har jag ett ganska sparsmakat och inte så brokigt språk.

På senare år har utgivningen av lättläst litteratur ökat. Böckerna är tänkta för dyslektiker, nyanlända och andra som behöver stöd i sin språkutveckling. Lina Stoltz fick idén från en kollega, och det resulterade i boken om Sam, som kom till en liten ort i norra Norrland.

– Det är lite tvärt emot hur man skriver annars, då man lämnar utrymme för läsaren att tolka själv och inte är övertydlig. Lättlästa böcker ska skrivas så att läsaren inte behöver tänka så mycket själv, det är väl det svåraste. Sen ska det vara lite kortare ord och meningar, men det är ju ganska lätt, för det är så konkret.

Med höstens utgivning inräknad har hon gett ut tio böcker, samtliga skrivna för barn och ungdomar.

– Under de år som jag jobbade som lärare levde jag ju mycket i den världen, så det påverkar.

Men hon utesluter inte att det kan bli en vuxenroman så småningom:

– Det kan det bli, om jag kommer på en berättelse som passar för den målgruppen. Det har mycket med det att göra, vilka idéer som kommer till mig.

Idéerna som blir till böcker kan komma från små, små detaljer.

– Jag lånar mycket från verkligheten, ofta är det händelser eller människor som sätter igång tankarna.

Som ung drömde hon om att bli skådespelare, men blygheten stoppade henne. I dag arbetar hon, förutom med sitt eget skrivande, på en teater, som dramapedagog och med skolprojekt inom både skrivande och teater.

– Det är först nu när jag är över 40 som jag har jobbat med teater på riktigt.

Under gymnasieåren bytte hon skola, och under terminen ”mellan” de två skolorna upptäckte hon skrivandet. Hon skrev sitt första bokmanus.

– Pappa uppmuntrade mig hela tiden, det gjorde att jag vågade satsa på att skriva. Det är inte lättare att bli författare än skådespelare, eller journalist som jag också drömde om. Men jag hade den förebilden, någon som pushade och uppmuntrade. Så det är klart att det spelade stor roll.

Att hon är dotter till författaren Bengt Pohjanen har inte fått henne att tveka inför att gå samma väg:

– Men däremot har det kanske gjort att jag skriver barn- och ungdomsböcker. Det är lättare att skriva i en helt annan genre.

Det gjorde också att hon bytte efternamn.

– När jag började skriva var jag inte gift, men jag tog min pojkväns efternamn och tänkte att vi kommer ju ändå att gifta oss snart. Att ta ett annat författarnamn var nog för att slippa jämföras. I efterhand har jag tänkt att det var ju lite dumt, jag kanske hade haft mer nytta av att heta Pohjanen, men som ung var det viktigare att få stå för mitt eget.

Diskuterar ni ofta skrivandet?

– Mer förr, eller kanske på ett annat plan nu. Nu pratar vi mer om hur det är att vara författare och villkoren inom branschen. Förr var det mer ”hands on”, att han läste mina texter och gav respons. I mina första böcker var han där med rödpennan. Och jag har lärt mig att verkligen inte vara känslig för kritik, säger hon och skrattar.

Hon kan se flera gemensamma nämnare i det hon skriver:

– När jag jämför mina böcker så handlar det mycket om samhället, om saker som händer och saker som jag ser. Jag tar ner det på enskilda personer och karaktärer.

Skrivandet i sig tycker hon är en källa till inspiration.

– När jag sitter där och jobbar med texten, det är lite som att lägga pussel. ”Åh, perfekt, den där passar ihop med den där”, tänker jag, och så ser jag kopplingen.

Hon berättar att hon ibland får frågan från lite yngre barn om varför hon skriver om så allvarliga ämnen:

– Jag gör nog det. Men det är viktigt att det inte blir för dystert. När jag till exempel skrev om alkoholism var det viktigt att det inte blev en misärbok, att det kan vara allvarligt men mänskligt. Det är viktigt för mig att visa på händelser eller situationer ur olika perspektiv, inte se allt i svart och vitt, säger hon och ger exempel från sitt senaste alster:

– ”Ljusa nätter” är skriven ur Sams perspektiv, men handlar också en del om oss svenskar och hur vi beter oss, och vad det ena och det andra kan tolkas som.

”På natten är allt sant” beskriver hon som en kärleksberättelse, en klassisk Romeo och Julia-historia.

– Den handlar om rasism och fördomar, åt båda håll. Invandrargänget gillar inte svennar, och svennarna gillar inte blattar, saker får vara komplicerade. Om det jag skriver ger både igenkänning och nya insikter har jag uppnått något slags mål.

Boken ”Vilma och skolan” har text på både svenska och meänkieli, och Martina Lundgren från Luleå debuterar som illustratör.

Lina Stoltz saknar inte idéer. Hon har ett manus hos ett förlag som ska komma ut om två år.

– Det är en mellanstadiebok som handlar om en flicka som får en fosterbror, för hennes föräldrar har bestämt sig för att de ska bli familjehem.

I somras påbörjade hon ännu ett projekt:

– Egentligen skulle jag vara ledig, men så fick jag en idé och var tvungen att skriva. Jag blev inspirerad av min mans släkttavla när vi satt och bläddrade i några papper i vårt sommarhus i Överkalix. Då insåg jag att här finns en historia. Sedan gör jag om den nästan helt, men med något litet frö från verkligheten. Tanken är att jag ska skriva … inte en spökhistoria, men med lite övernaturliga inslag. Det blir också ett nytt slags genre.