Moderaterna vill i sin senaste budgetmotion spara in cirka tio miljarder kr enbart på sjukförsäkringen. 

Det handlar bland annat om en ny karensdag vid sjukdag 15, återinförd bortre tidsgräns i sjukpenningen, sänkta inkomsttak, skärpta villkor för sjukersättning och sänkt sjukpenning mellan sjukdag 90 och 365.

 

Moderaterna tecknar ofta bilden av svenskarna som ett ”bidragsberoende folk”. För dem är sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen bidrag som söver ner folket och försämrar arbetsmoralen. Så har högern alltid tyckt

Men söver välfärdsstaten verkligen ner medborgarna? Nej, knappast. 

Det är faktiskt precis tvärtom. Seriösa forskare har visat att i länder med starkare sociala skyddsnät är arbetsviljan högre. Det är länder där arbetsmarknaden är mer reglerad och där det finns en högre grad av facklig organisering, starkare arbetsrätt och större satsningar på aktiva arbetsmarknadsåtgärder. Dessa länder tillhör år efter år de mest konkurrenskraftiga vid de jämförelser som World Economic Forum gör.

 

De senaste decennierna har vi dock sett vad som måste betecknas som nyliberala precisionsbombningar riktade mot dessa delar av vår samhällsmodell. 

Stödet vid sjukdom och funktionsnedsättning har exempelvis mer än halverats, från strax under sju procent av BNP år 1990 till under tre procent idag.

 

Skattekvoten (skatternas andel av BNP per år) har sänkts med drygt fem procent de senaste två decennierna, vilket motsvarar 250-260 miljarder kronor idag. 

Det är mer än allt det stöd (plus administration) som Försäkringskassan betalar ut inom ramen för socialförsäkringen (234 miljarder kronor år 2018).


Ser vi till statsutgifterna för samtliga sociala transfereringar (pensioner, socialförsäkringar, a-kassa, försörjningsstöd) ligger de på cirka 15 procent av BNP. 

Det placerar Sverige på 16:e plats i Europa, strax efter Storbritannien och en bra bit efter länder som Danmark, Finland och Tyskland.

 

Att omfördelningen via skatter och socialförsäkringar minskat är den viktigaste orsaken till att ojämlikheten ökat snabbare i vårt land än i andra länder, vilket både OECD och IMF anser vara ett växande problem som försämrar ekonomins tillväxtförutsättningar.

Vad Sverige behöver är alltså motsatsen till den nya otrygghetschock som Ulf Kristersson, tillsammans med KD och SD, söker mandat för. 

Vi behöver mer av progressiv omfördelningspolitik. Jämlikheten är produktiv. Det är dags för S-ledningen att ta den insikten på större allvar.