I dag finns endast plåtskyltarna kvar på den gräsbevuxna plats där ett helt samhälle levde och blomstrade under några korta decennier. Mellan åren 1957-1980 levde tätorten Messaure. Som mest bodde här 2700 personer. Det var en ung befolkning och Messaure var aldrig tänkt att bli något annat än en tillfällig tätort i ödemarken.
Här fanns allt. Skola, affärer, kyrka, Folkets hus, bio, teater, sjukstuga, järnaffär, post. Ett idealsamhälle på många vis, men med inbyggda klasskillnader.
Vemodigt att återvända
-Tjänstemännen ville skilja sig från arbetarna och hade större bostäder och egen bastu, säger Anders Rundgren som varit vattenrallare i 36 år.Han tog med sig hela sin familj till Messaure.
-Jag känner varenda sten här. Här har jag cyklat och lekt hela min barndom, säger Kent Rundgren.
Monika Rundgren är årsbarn med Messaure.
-Det är jättesorgligt när våra rötter inte finns kvar, säger Monika Rundgren.
Nora Rundgren är glad att familjen hade ett hemman i Tornedalen där rötterna ännu finns kvar.
-Det är inte rätt mot människorna att bygga upp ett tillfälligt samhälle, men vi hade ju inget annat val än att flytta dit jobben fanns, säger hon.
Familjen flyttade sedan till Varberg, där fadern deltog i bygget av Ringhals kärnkraftverk. Nu bor föräldrarna i Kassa medan barnen stannade kvar i södra Sverige.
"Messaureandan"
Initiativet till träffen kommer från Maria Hallin, en eldsjäl, som skrivit en bok om Messaure.-Messaure var det sista stora kraftverkssamhälle man byggde upp i Norrland. Det var en speciell anda i byn, alla pappor jobbade på samma ställe. Hemma var mammorna, det var mammornas by. En by med mycket fin stämning. "Messaureandan".
-Jag minns danserna på Folkets hus, valborgsfirandet. Jag skrev boken om Messaure för att samhället inte ska glömmas bort. Det är en stor sorg när man river ett helt samhälle, att inte kunna komma tillbaka och visa sina barn hur man bott. Allt är jämnat med marken, säger Maria Hallin.
"Här svunno våra ungdomsår"
50-årsjubileumet firades med högtidstal, tipspromenad, korvgrillning, lekar och tävlingar men framförallt var det en minnenas dag.Tre damer hittade varandra på det gräsbevuxna torget. De var unga nygifta mödrar när de kom till Messaure.
-Samhället var litet och tryggt. Man låste inte ens dörren, säger Edit Jonsson från Jokkmokk.
-Det var bra. Inte tu tal om det och visst blir man vemodig. Varför skulle man riva upp allt, säger Ann-Marie Wallström från Arvidsjaur.
-Vi hade allt här. Skola, affärer, bio och teater. Barnen växte upp i trygghet med mammor som hade tid att baka bullar, säger Svea Eriksson från Hammarstrand.
Flyttbara egnahem
Henrik Johansson, bensinstationsföreståndaren, berättar att Messaure var Sveriges biltätaste samhälle i förhållande till storleken.Gunnar Johansson från Luleå noterar att fotbollsplanen inte längre är spelduglig. Han bodde i Messaure åren 57-62 och byggde ett egnahem här. Arbetarna fick låna pengar av Vattenfall för att bygga flyttbara egnahem på plintar.
Bengt Ek föddes på kronotorpet Njuoravuolle. Han fick uppleva hur hans barndomsmarker dränktes under flodvågen vid vattenkraftsutbyggnaden. Endast trädkronorna syntes. Nu är han 78 år och kan se tillbaka på ett långt liv som vattenrallare.
-I 37 år jobbade jag åt Vattenfall. När jag lämnade Messaure flyttade jag huset härifrån. Det är lite nostalgi att återvända, säger han.