– Jag vågar inte ens tänka på vad som kan hända här. Pärlälven är känt i hela Sverige och det varumärket måste vårdas, säger Dan Ojanlatva, fiskerikonsulent vid Jokkmokks kommun.
Under oss skummar älven vit, farten på vattnet är hög och älven böjer i något som nästan liknar en canyon.
Bron, belägen några kilometer från utloppet i sjön Purkijaur, byggdes på 1980-talet tillsammans med vindskydd, eldstäder, rastplatser och andra broar i ett stort, statligt projekt. Syftet: att lyfta turismen och fritidsfisket längs Jokkmokks sista vilda älv.
– Allting byggdes i tre etapper med pengar från dåvarande AMS och skogsvårdsstyrelsen, samt länsstyrelsen. Sedan lämnades skötseln över, berättar Dan Ojanlatva.
Från början fungerade allting bra. Föreningen Jokkmokk jakt och fiske fick pengar från kommunen för skötsel och underhåll. 100 000-150 000 kronor öronmärktes årligen.
Men när Jokkmokks ekonomi försämrats har man dragit ned på anslaget, och nu för tiden ersätts föreningen bara för sophämtning efter vägen.
Vem som är ansvarig i rättslig mening står skrivet i stjärnorna. Kommunen har försökt gå till botten med ansvarsförhållandet men någon dokumentation finns inte sparad. Varken kommunen eller länsstyrelsen vill kännas vid ansvaret.
Under tiden förfaller anläggningarna. NSD besöker olika ställen efter Pärlälven där eldstäder rasat ihop, papptaket lossnat på vindskydd och sopsäckar står proppfulla och sönderrivna i väntan på tömning.
– Träbyggnader som har 25 år på nacken eller mer, det vet man vad som händer med. Det är tidens tand, säger Dan Ojanlatva.
På väg mot bron ser vi ledmarkeringar som förstörts och skyltar som pekar åt fel håll. Vi går över spänger och mindre broar som på vissa ställen är knäckta och helt förstörda. På andra ställen har de hållit bättre.
– Det har egentligen hållit emot otroligt bra, alltihop. Det är bra gjort. Men nu börjar brädorna hamna nere i mossan och då ruttnar de snabbt. Det skulle behöva göras något nu, medan det som finns kvar fortfarande har ett värde och går att reparera. Det är otroligt dålig ekonomi att låta saker förfalla tills det enda som återstår är att riva.
Bron används av vandrare, fiskare, turister och skoteråkare. Älvsträckan är vacker och lättillgänglig, ett uppskattat utflyktsmål av Jokkmokksborna.
– Bron varken underhålls eller besiktas. Det finns fler broar i Pärlälven men de är i bättre skick. Det är rena stålbroar. Den här har träbotten, säger Dan Ojanlatva, och visar på bräder där mossa börjat växa.
– De håller säkert ett tag till, men hur länge? Det vet man inte.
Förfallet är väl synligt. En vajer hänger slappt och har mist sin funktion. Ett av betongfundamenten är sprucket.
– Vilken betydelse det har vet jag inte. Jag är ingen expert. Men inte är det bra. Vi måste hitta en lösning i närtid. Alternativet är att riva bort alltihop.
Totalt finns 28 anläggningar, inklusive några gamla flottarkojor som överlåtits.
– Vi måste först renodla anläggningarna. Vilka ska vi lägga resurser på? Det kanske räcker med tio, så det blir greppbart. Resten kan vi riva. Allting behöver inte vara så tillrättalagt. Soptunnor ska bort. Folk får ta med sig skräpet hem igen. Så är då jag uppfostrad i alla fall.
Dan Ojanlatvas förslag är att en fond för Pärlälvens förvaltning ska bildas dit många olika aktörer ska bidra med pengar.
– Jag tycker att kommunen har ett ansvar men även de som brukar anläggningarna. Kanske kan en viss procent från fiskekorten dras? Kan turismföretagare och skoterföreningen som nyttjar anläggningar betala en symbolisk summa? Kanske kan man tänka sig att stugorna inte måste vara öppna för allmänheten utan kan hyras ut av Jokkmokk jakt och fiske, och därmed få ett bidrag därifrån också? Pärlälven betyder mycket för Jokkmokksborna. Den är Jokkmokks glädjebarn, men samtidigt sorgebarn.