Jag har hört mycket om stället, men har aldrig längtat dit.
Jag har inte ens varit sugen på att åka till Jokkmokk.
I veckan skedde det och – med risk för att låta som en obildad hipster – jävlar vad coola de är.
Den här krönikan kommer säkert kunna missuppfattas av många, min okunnighet och mina fördomar kommer säkert lysa igenom. Men; det skiter jag i, för jag menar väl.
Hur många ömma tår jag än trampar på och hur många oskadade tår jag än må göra ömma så kommer jag inte få i närheten av lika mycket skit som exempelvis rapparen/jojkaren/aktivisten/konstnären (osv ...) Maxida Märak fått.
26-åringen var den första jag träffade efter att ha anlänt till Jokkmokk i onsdags, efter en bilfärd där jag tittat mig omkring på vyerna och häpnats (exotismen gjorde mig till någon sorts inskränkt snorunge från kusten). Märak har stuckit ut näsan mer än jag någonsin kommer göra och börjar få betalt för det nu.
– Jag står kvar, håller aldrig tyst och bara fortsätter köra min grej och det går bättre för mig, sa hon självsäkert från andra sidan fikabordet.
Hon kämpar ständigt för samernas rättigheter, för inlandets möjlighet att hävda sig och för mänsklighet. Slag som inte är lätta att vinna och hon har fått genomgå många prövningar för sin sak.
Nu ska jag slå mitt slag för Jokkmokk och samerna.
Jag minns att en polare någon gång under tonåren berättade för oss Örnäs-pojkar om hur fett det var i Jokkmokk under marknaden. Han lyfte fram de vilda festerna och sena nätterna, inte så konstigt kanske med tanke på vårt ointresse för viltkött eller konstuttryck. Men vi tog det som svammel.
Det var väldigt svårt att tro att det fanns någonting som lockade i en mindre ort 17 mil in i landet, och inställningen har inte förändrats sedan dess. Jag har varit nyfiken på att besöka platsen och marknaden, men helt ärligt så har jag aldrig trott att det ska erbjudas någonting där som inte dyker upp vilken helg som helst i Luleå.
Smack.
Det är ljudet av verkligheten som träffade mig med en smäll.
Min bild av samer var ganska luddig. Jag såg dräkterna framför mig, renarna och kåtorna, men min okunnighet har varit på samma nivå som stora delar av Sveriges befolknings.
Efter att ha umgåtts och pratat med samer vet jag att den stora skillnaden mellan mig och dem är att de bara är mycket coolare än mig.
En vän från södra Sverige sa till mig att ”det känns som att samerna är heta nu, det snackas om Sápmi lite överallt”. Hur sjukt det än är att kalla ett folkslag för att vara ”heta nu” så förstår jag vad han menar.
Artister som Kitok och Maxida Märak gör att det helt plötsligt finns samiska förebilder som pratar om sitt ursprung med stolthet. Heta, coola och beundransvärda artister.
Märak berättade till mig att rasismen och klyftorna ökar även i Jokkmokk, och är det någonstans det är nyttigt att ha ett gränsöverskridande evenemang så är det kanske här. Om det inte finns forum för att hylla den samiska kulturen ens i Jokkmokk är vi illa ute. Stå upp för samerna jokkmokkare!
Jag åkte till Jokkmokk och gjorde mina jobb, jag gjorde mina intervjuer, skrev mina texter – och åkte hem. Så dumt.
När jag lämnade festen bakom mig och körde mot kusten kändes det som att jag körde åt fel håll. Jag såg framför mig en blåsig och rå slutdestination, samtidigt som jag lämnade en kokande kittel. Innan besöket hade jag ingen aning om hur gärna jag skulle vilja stanna där och vilket mångfacetterat nöjesliv som erbjuds under dagarna. Men det har jag lärt mig nu.
Nästa år bokar jag in en femdagarsvistelse i Jokkmokk under vintermarknaden, jag ska springa in, runt och ut i ölkåtorna och skratta tillsammans med andra övertända besökare. Jag ska vara en av de som sitter bakom Café Gasskas igenimmade fönster, lyssna på musik och skydda mig från kylan. Jag ska strunta i att klockan är strax efter lunch och haka på rutinerade marknadsfirare som visar mig hur det går till. Jag ska äta, vimla, dansa och kramas.
Och förhoppningsvis vill någon cool same hänga med mig.