Elisabeth Nejne Vannar sätter sig upp på skotern och hunden Skaidi hoppar upp bakom henne. Det är dottern, Sanna Vannars hund, och det är också hon som lärt upp den.
Skaidi är fortfarande lite orutinerad – det är första året hon är jobbar i renskötseln. Elisabeth berättar att hon driver lite för hårt och
slösar krafter.
– Skaidi har fått lära sig att sitta på skotern och hålla fast sig. Hon ska inte springa de långa transportsträckorna utan vara utvilad
när renarna samlats och ska flyttas. Men ju närmare renarna vi kommer desto lättare ”ramlar” hon av, säger Elisabeth Nejne Vannar.
Kuorpak är Sirges samebys huvudanläggning med skiljningshagar och stugor. Där utgår man för att ta sig till kojan i Piesnes, ungefär tre mil från Kuorpak. När snön kommer ska renarna tas ner till skogslandet för vinterbetet. Nejne Vannar och hennes kollegors uppgift är att samla in renarna.
Det är mycket snö. Nejne Vannar säger att hon inte kör lika fort som de manliga renskötarna.
- Jag orkar ju inte lyfta skotern, så jag stannar på en gång när den kör ner i snön och skottar. Alla behöver inte göra på samma sätt. Jag gör på mitt sätt och det fungerar också, även om det ibland tar lite lägre tid.
Stenar eller djupa dalar som bildats
i snön är faror som inte syns vid dålig sikt.
- Jag är inte rädd, men försiktig, och tar inte onödiga risker. Hittills har jag haft tur och inte skadat mig. Det var nära en gång. Jag körde och insåg att jag var på väg ner
i en djup vindgrop framför skotern. Jag reste mig upp för att inte åka skotern med magen och ansiktet. Skotern åkte rakt in i en snövall och det blev tvärstopp. Men jag landade ovanpå, helt oskadd.
Kring Biesnes samlas renhjorden ihop. En helikopter har drivit fram renarna som varit kvar i skogslandet. De finns nu i Saltoloukta, inte långt från kojan i Piesnes. Efter en dags arbete har en hjord på cirka
1 500 renar samlats ihop. En del av dem har flyttats västerifrån av bland andra Per-Anders Vannar, Elisabeths make.
På den tredje dagens morgon börjar färden tillbaka till Kuorpak.
- Jag som har hund åker längst bak. Hundens uppgift är att skälla och sätta fart på renarna. De är lite mer rädda för hund än för skotrar och människor.
Färden går sakta och det hinner bli mörkt innan de är framme. Då färdas de i totalt mörker. Skoterlamporna slår ut både människors och renars mörkerseende. Ljuset slås bara på någon kortare stund för att kunna orientera sig. En del sträckor går i gamla flyttspår, då är det lite lättare för renarna att gå. Men det är tungt för dem att ta sig fram i den djupa snön.
Färden ner från fjället tog 13 timmar.