Familjen flydde från kidnapparna

– Ibland sätter vi oss hemma och pratar om den resan vi gått igenom. Till och med vi undrar om det är en film, säger Andres Moncada.

NSD träffar honom på en av kommunens restauranger mellan två fotbollsmatcher – mitt i januari. Jokkmokks SK spelar nämligen kvalmatcher i femmannafotboll i sporthallen, och colombianen är engagerad sedan 2008.

– Det är fantastiskt roligt att hålla på med. Fotboll är som religion i Colombia och jag har själv spelat mycket fotboll.

Det är en dramatisk historia som fört Andres Moncada så här långt norrut.

Han växte upp i Medellin, Colombias näst största stad. Hans mor var domare vid en motsvarighet till tingsrätten, hans far arbetade vid ett stort byggföretag som hade tunga uppdrag åt colombianska staten.

På sommarlovet när han var åtta år följde han med sin far på arbetet. En skola skulle byggas. Då dök 15 män upp, klädda som soldater.

– Farsan sa att jag skulle stanna med dem för att det var lite oroligheter i landet. Jag skulle vara trygg med dem. Några dagar senare kom han och hämtade mig. Flera år senare fick jag höra att de hotat att skada mig och utpressat honom på pengar. Han lämnade pengarna när han hämtade mig.

Tillvaron i Medellin präglades av hot och våld.

– Det var ett mycket otryggt liv för hela familjen. Min mamma hade många fall mot gerillan.

Den utlösande faktorn blev när hans pappa kidnappades.

– Han och mamma var på flygplatsen när två män med dragna pistoler dök upp. Mamma hade ett stort fall på gång mot en av gerillabossarna och deras krav var att hon skulle lägga ned utredningen. Annars skulle pappa inte komma hem, berättar Andres.

I samråd med polisen lade mamman ned åtalet. När fadern kom hem var han svårt misshandlad.

– Dagen efter lämnade vi landet. Vi packade våra väskor med kläder och lämnade allt annat.

Familjen flydde till Costa rica, där de levde som båtflyktingar i fem år under FN:s beskydd.

– Vi hade ingen bra tillvaro där. Varken mamma eller pappa kunde få något jobb. FN frågade om vi ville flytta till Sverige. Vi hade inte en aning om var det låg men vi tackade ja.

Sedan 2006 bor Andres Moncada i Jokkmokk. Här bor även hans far, mor och lillebror. Pappan arbetar åt kommunen, mamman åt frikyrkan och brodern är elektriker. I Kiruna finns även en lillasyster som går sista året på gymnasiet.

– Andra dagen efter att vi anlänt till Jokkmokk samlade pappa oss vid bordet och sade att det här är sista chansen för vår familj att skaffa oss en framtid. Vi ska bo här och vi måste alla lära oss språket och anpassa oss till kulturen för att klara oss.

Så blev det. Men Andres Moncadas egen familj splittrades efter två år.

– Jag hade sambo och mina två barn med mig till Jokkmokk från Costa rica men hon klarade inte att bo här utan flyttade tillbaka till Costa rica.

Han har en ny sambo och har köpt ett hus. Andres Moncada är aktiv inom Miljöpartiet. Han sitter som ledamot i kultur- och fritidsnämnden.

Han har jobbat i gruvan i Gällivare och på en träfabrik, men sedan oktober är han arbetslös.

– Jag vikarierar bland annat i skolan och har andra ströjobb. Tack och lov är jag ganska känd i Jokkmokk (skratt).

Andres Moncada har inga planer på att flytta.

– Det är lugn och ro här. Livet är bra för oss. Det farligaste som kan hända är att man kör på en ren eller älg.