Historierna kring kalkbrottet i Norvijaur strax utanför Jokkmokk är många. Men de slutar alla gemensamt i att brottet hamnar i träda i mitten på 80-talet. Det sägs att det var de politiska strömningarna som enhetligt vände blickarna mot Slite och Gotland som gjorde att Norvijaur helt sonika fick läggas ner.
Källor säger till Norr Media att politiken slog fast att Gotland då skulle vara basen i den svenska produktionen för att hålla arbetslivet i gång på ön.
Norvijaur är betraktat som den största kalkfyndigheten i Europa, åtta kilometer lång, och redan under 70-talet började det brytas ut marmor av den renaste kvaliteten. Då riktades produktionen in mot pappersindustrin just av det skälet att från Norvijaur kom den renast, vitaste, kalken. Fyndigheten har stämplats som riksintresse med kalksten lämplig för järn- stål- och pappersindustrin. Detta gjorde Sveriges geologiska undersökningar, SGU, officiellt så sent som 2017.
Ett av de stora företagen i länet med kunskap och resurser i branschen sökte 2015 tillstånd att öppna brytningen i Norvijaur igen. De uttag som skulle göras skulle täcka hela LKAB:s behov över tid. I juli fick de SGU:s beslut om avslag.
– Det är märkligt ändå. Samma vecka som mark- och miljödomstolen stoppar produktionen på Gotland så väljer SGU att säga nej till Norvijaur. Men det märkligaste är att ärendet kom till regeringens bord efter att SGU undersökt förutsättningarna. Då blev det nej från Länsstyrelsen, samebyn i området var positiv med förbehåll och SGU ansåg det vara acceptabelt. Då valde regeringen att skicka tillbaka ärendet till SGU för en fördjupad utredning vilket jag anser är politisk styrning av en myndighet. För mig är det regeringen som stängt Norvijaur, menar Robert Bernhardsson.
Han kan i dag inte kan se någon öppning i frågan, även om Slite skulle tvingas slå igen.
– Nej tyvärr. Det är otroligt konstigt att inte ens frågan varit uppe till diskussion. Jag har inte ens märkt av någon debatt om detta. Vem bryr sig egentligen om näringslivet, vem tar ansvar, och vem bryr sig om Jokkmokk?
Det ser onekligen ut som de leveranserna till ett lokalt stenhuggarföretag i Boden, som sedermera gick i konkurs, under 80-talet blev de sista som lämnade Norvijaur.