Hunden Bobbo hälsar oss hjärtligt och ihärdigt vid dörren när vi kommer till Marie Erikssons etta på nedre botten i Jokkmokk.
Hon är 51 år och har tre barn, Jonas, 31, Lina, 26 och Anna, 23 och så har hon barnbarnet Ella, 2,5.
Hon flyttade till Jokkmokk för ett par år sedan för att hon ville vara nära barnbarnet.
När vi kommer på besök har hon just kommit tillbaka från ett möte med socialtjänsten.
- Det är otrevligt att gå dit och bli kontrollerad. Jag måste visa mina kontoutdrag och sådant. Man vänjer sig aldrig att blir särskådad på det sättet som man blir när man måste söka hjälp, säger hon.
Det hela började när hon för tio år sedan blev sjukskriven. Då jobbade hon med städning. Hon har diagnosen fibromyalgi och lider också av sviter av en bildolycka i slutet på 1970-talet som gett knäproblem.
- Fibromyalgin ger ständig värk som flyttar sig runt i kroppen. Nu har jag märkt att jag har ont i lederna.
Utförsäkrad
Sedan cirka fyra år har hon halv sjukpension. Sommaren 2010 blev hon utförsäkrad och sedan dess har hon dålig ekonomi.
Varje månad går hon till socialen och får pengar som ger henne en inkomst som motsvarar existensminimum. Denna månad var det 600 kronor. Hon har också en hyresskuld på 8 000 kronor som innebar att hon för några veckor sedan hotades av vräkning. Hon fick ingen hjälp av socialtjänsten i Jokkmokk för att betala skulden.
- Jag halkade efter med hyran. När man går ner sig så kommer man till en punkt när man skiter i allt och får ett väldigt destruktivt tänkande. Det är en jakt och man är villebrådet. Man har så många skyldigheter till alla. Det var därför jag till slut tänkte att jag skiter i det, jag handlar mat, jag måste ju äta.
Om det inte hade varit för Jokkmokkshus så hade hon vräkts.
- Socialtjänsten sade att den inte betalar för skulder och eftersom jag inte har några barn hemma så var det okej att jag vräktes. Men Jokkmokkshus sade man att man inte kunde slänga ut någon på gatan.
Fastighetsbolaget hjälpte Marie med att göra en uppgörelse med inkassobolaget och följde med henne till socialförvaltningen.
Orolig dotter
Dottern Lina arbetar i Vuollerim, fyra mil från Jokkmokk. Hon är på besök med Maries barnbarn Ella, 2,5. Lina är orolig för sin mamma.
- Ja, det är vi alla barn. Mamma har mått dåligt i så många år. När hon känner att hon inte orkar stänger hon in sig och svarar inte i telefon. Hon öppnar knappt dörren och det har hänt att vi har fått gå och kika in genom och knacka på fönstren. Man märker direkt när hon börjar må sämre, när vi bjuder henne på middag vill hon inte komma.
Nu har Marie Eriksson fått avslag på ansökan om hel sjukpension och därmed anser Försäkringskassan att hon kan arbeta på halvtid.
- I onsdags ringde de och sade att jag fått avslag på ansökan. Jag vet inte vad jag ska göra. Det värsta är att vara beroende av andra och försöka göra mitt bästa. Det känns som om jag är helt utanför samhället och att jag inte har något skyddsnät.
Hon säger att hon inte vet vad hon ska säga när människor frågar vad hon gör.
- Jag drar mig undan och har nästan blivit folkskygg. De kan föreslå att vi ska gå ut och äta, men det har jag ju inte råd till.
Utredning på utredning
Att söka sjukersättning innebär läkarundersökningar, utredningar och arbetsprövningar.
- Man går igenom utredning efter utredning. Försäkringskassan säger att jag har rätt till ett jobb, det låter ju bra. Det är inget val man gjort, att vara sjuk. Det värsta är att hela tiden bli ifrågasatt. Är man sjuk ska man inte behöva jobba. Det finns friska arbetslösa som behöver de jobben.
Hon säger att hennes sjukdom, förutom värken, gör henne okoncentrerad och att hon sover dåligt. Det är bättre vissa dagar och värre andra.
- Jag går till arbetsförmedlingen på avstämningsmöten. Jag söker jobb på hela arbetsmarknaden och om jag hittar något i Malmö så måste jag ta det och flytta dit. Det är ju inte klokt.
Om hon skulle få hel sjukpension skulle det inte göra så mycket ekonomiskt.
- Det skulle ge några tusen kronor och det skulle ju hjälpa. Men det viktigaste är att jag inte skulle behövda ha med socialen att göra. Jag skulle kunna slappna av inombords och slippa stressen. Börja hela mig själv och se framåt och planera, kanske åka till min bästa väninna, Birgitta i Piteå, bara vardagliga ting
Marie Eriksson säger att hon inte tycker att hon är dålig på att sköta sin ekonomi.
- Jag har inga utsvävningar, handlar inte kläder och går inte ut på restaurang. Men jag röker ju. Jag är fast i beroendet. Alla har väl något som man inte är så stolt över. Det är klart att jag egentligen vill sluta, men jag kan inte nu.