Kampen, konsten och kärleken till marknaden

Foajén i Hotell Akerlunds har en skön känsla över sig. Enkla soffor med gråbeiga kuddar, bord med glasskivor och på de vita väggarna svartvita fotografier från bygdens och kåkens historia.

Det här är gamla Hotell Gästis. Klassisk mark för Jokkmokks vintermarknad, i samma kvarter som inhyser Bio Norden och Wästfelts foto, inte långt från Lars Piraks torg. Det är lugnet före stormen. Veckan innan marknaden hålls.

Och Henrik Blind får frågan som måste ställas.

– Det är ju egentligen den som gör att man står ut med att bo här. Upptrappningen. Människans största drivkraft är längtan och marknaden är längtan. När man sitter på ett lönesamtal en regnig dag i slutet av september, då vet man att marknaden ändå kommer. Från att vara ensam på Åsgatan till att bli en del av myllret. Att få stå i en kö...när jag var yngre kunde jag känna att det var något befriande bara över att få stå i en kö.

– Marknaden är konserter, föreläsningar, konstutställningar, kompisar, gå ut på ställen som inte stänger klockan nio, komma ut ur den här Truman show-känslan med samma statister, att få träffa nya människor och vara i bubblan att inte veta hur dagen ska bli, och...

Han hejdar sig plötsligt.

– Och mitt i marknaden så börjar man längta till den är över. Man längtar till lugnet. Då brukar det vara fredag eftermiddag och man har mosats i renrajdsträngseln.

Så tar han ny fart.

– Men marknaden är också att ha besökare, att se Jokkmokk genom dem, det de upplever och berättar. Man kan bli patriot för mindre. Sedan har vi det samiska perspektivet. Marknaden är en häckningsplats för samer från hela Sápmi. Det är otroligt viktigt att under en helg få känna att vi är i majoritet.

– Den är en stor del av vår identitet. Här får vi visa allt vi har att erbjuda. Kreativa människor, slöjd, musik...och något som jokkmokkarna är bra på – värdskap! Marknaden är ju inte bara det som säljs utan även den mänskliga värme som omgärdar den. Den är en pärla som vi måste vårda. Jag tänker på att knallarna blir äldre och återväxten är viktig, bland annat.

– Nej! Någon slags handel kommer alltid att bedrivas här. Det är ett så starkt varumärke men vi får heller inte sätta oss till rätta och bli självgoda.

– Jo. Jag tror på en utveckling mot en mötesplats där viktiga frågor diskuteras samtidigt som man gör affärer, stora och små.

Henrik Blind tillhör Tuorpon sameby och säger att han alltid varit samhällsengagerad.

– När jag var 13-14 var det dags att börja sommarjobba och för att kunna vara i vistet i Staloluokta så kom vi på idén att göra närradio i fjällen. Vi bildade en förening. Och vi fick bra uppbackning, bland andra av dåvarande kommunalrådet Kent Ögren. Till slut föll allt på att ingen av oss var 18 år och kunde öppna ett postgirokonto. Men där väcktes mitt engagemang. Jag såg att det gick att påverka mycket själv om man tog initiativ.

– Inför valet 2002 ringde dåvarande ordförande för MP i Jokkmokk Mats Dahlberg. Du ska bli politiker, sa Mats. Varför då? sa jag. Därför att du har mycket att ge, sa han.

Det blev maktskifte och kultur- och fritidsnämnden behövde en ordförande.

– Jag var 24 år och odödlig. Det blev mitt första politiska uppdrag. Jag minns känslan när jag gick till första sammanträdet och tänkte "herregud, det är ju jag som ska leda mötet..."

Där inne satt en mångårig ordförande i socialdemokraten Eivor Auna. I stället för att vara bitter tog hon uppstickaren under sina vingar.

– Hon blev en viktig person för mig i min skolning av det politiska hantverket. Lite av en mentor. Hon lärde mig massor.

Under 2010-talet har dock MP varit i opposition. Ändå var det då han hamnade i hetluften på riktigt.

– Det var fullsmockat i fullmäktigesalen och oerhört kvav luft. Tre farbröder förklarade att vi skulle få en fantastisk gruva. Vi ställde frågor om hur det skulle påverka oss men fick inga svar. Efteråt gick vi hem till Mats Dahlberg, drack te och hade en slags debriefing. Där, med kamomilltekopparna i handen, tog vi beslutet att skicka ut ett pressmeddelande att vi ser en annan framtid för Jokkmokk. Jag har aldrig ångrat det.

Det blev startskottet på en kamp som fortfarande pågår och som Henrik Blind förknippas med. Inte minst efter de dramatiska händelserna sommaren 2013, då aktivister försökte stoppa gruvbolagets undersökningar. Det ledde till polisingripanden. Kallak blev ett slagfält med många ögon på sig.

– Jo. Eller nej, det gjorde jag inte. Det var andra som satt på vägen, som kedjade fast sig i träd och som klättrade upp på grävmaskinerna. Min roll blev att dokumentera och informera om vad som hände. Bland annat blev jag intervjuad av Al Jazeera. Jag liverapporterade på Facebook och tog bilder. Men jag stödde det som hände av hela mitt hjärta. Och jag kan se historien gå igen, med min samiska bakgrund. Varje generation måste ta kampen. Nu är det jag som sitter på vaktposten. Det som driver mig är att mitt folk, min kultur, det jag vuxit upp i, ska få finnas kvar. Att inte alltid tyngre intressen, oftast ekonomiska, ska tvinga andra att backa.

– Bara för att lagen säger så behöver det inte vara rätt. Fredliga protester är okej. Historien visar att det behövs en viss civil olydnad. Tänk om inte Rosa Parks brutit mot lagen och satt sig på en plats där bara vita fick sitta i en buss på 1950-talets USA.

Kallakfrågan delar fortfarande samhället.

– Det har inte varit lätt. Men samtidigt tror jag jokkmokkarna uppskattar att vi varit tydliga. Det har alltid funnits en vänlighet och en respekt mot mig och mina åsikter i gruvfrågan.

– Det är en del i det. Men Jokkmokk har också en historia av naturskydd och politiska kamper. Protesterna mot att bygga ut Sitoälven, kampen för den fjällnära skogen, Steget före...

– Jag satt i just den här lokalen på valvakan med Samernas väl när jag insåg att vi gjort det bästa valet i partiet. Det var overkligt. Men aldrig trodde jag att det skulle få något gehör utanför 50-skyltarna.

Händelserna i Kallak ledde till att en annan sida hos Henrik Blind vaknade till liv: konstnärskapet.

– Jag kände vilken enorm genomslagskraft det fanns i bilderna. Och så började jag instagramma. Bor man i Norrbottens inland så passerar man platser med en historia. Ensamma tallen på kalhygget, tomma huset, bilen på Icaparkeringen med hunden på förarplatsen...jag har alltid varit en iakttagare.

När frågan om att göra en utställning kom från den samiska skribentföreningen Bágo čálliid siebrie ledde det nästan till en identitetskris.

– Jag valde ut tio bilder och fick enormt bra respons. Hemma började tankarna komma. Vem är jag? Jag har jobbat med kulturfrågor, alltid varit nära skapande människor men aldrig sett mig själv som en sådan. Det blev som att jag klev över en gräns.

Nästa kliv blev en utställning med 30 bilder på Ajtté under tre veckor.

– Jag kommer aldrig glömma vernissagen. Just när jag skulle ta till orda började Johan Märak, en vän till min familj, att jojka. Det var ett oerhört starkt ögonblick.

Att posta på Instagram har blivit en stor del av livet.

– För mig är det som ett sudoku. Jag utmanar mig själv med att hitta en text till en bild. Jag älskar den processen. Jag nollställer mig. Det är som yoga. Och sedan posta den och knarka på alla likes...det kanske är någon 40-årskris. Jag vet inte.

– Jag hoppas att jag gett ut en bok med mina bilder och texter. Kanske gör jag något utanför politiken.