Mårdhund i fjällen
Mårdhunden har nått fjälltrakterna. Det var renskötaren Pelle Blind som skådade det fruktade rovdjuret från sitt stugfönster i Stáloluokta.
Mårdhunden är en oönskad invandrare i Norrbotten. FOTO: Bengt-Åke Persson
Foto: Bengt-Åke Persson
- Jag trodde först att det var en andfamilj som kom simmande, men så tog jag fram kikaren och såg att det var en enda, större, skalle. Det såg först ut som en järv och den simmade sakta. Så kom den upp på land och sprang efter stigen som en räv eller hund. Det var ingen järv, och ingen utter, säger Pelle Blind.
Måste vara mårdhund
Han studerade djuret i ett tjugotal minuter medan det for runt mellan kåtor och stugor, innan det lunkade upp i björkskogen och försvann. Som närmast var avståndet omkring sjuttio meter.
- Det kan inte ha varit något annat djur än mårdhund. Den hade tjock päls, var låg och hade korta ben. Kroppen var brun-grå och den hade grått på skallen. Jag har aldrig sett något liknande, säger Pelle Blind.
En katastrof
Det är nu inte första gången oväntade arter dyker upp i Badjelánnda. Rådjur har funnits vid tuorponbornas sommarviste. Och på 1960-talet såg renskötare en kronhjort som anslutit sig till renhjorden! Men när mårdhunden nu har uppenbarat sig i trakten är farhågorna betydligt större.
- Det kan vara rena katastrofen att mårdhunden kommit hit. Den äter ju allt. Och tänk om det är en tik och det blir ungar.
Kjell Sundvall, relativt nytillträdd fältchef på länsstyrelsen, blir oroad över uppgifterna från Badjelánnda.
- Det kan bli allvarliga störningar i nationalparkens ekosystem. Och mårdhunden kan konkurrera med fjällräven, som har nog stora problem med rödräv, säger han.
Han tycker att Sverige måste ta lärdom av Finland, där det finns upp emot en halv miljon mårdhundar. Kjell Sundvall nämner också att mårdhunden får jagas hela året, men att det krävs särkilt tillstånd från Naturvårdsverket för att jaga i nationalparken.
- Jag ska ta upp det här med verket, säger han.
Sprider sjukdomar
Genom historien har djur in- och utvandrat många gånger, och naturen har anpassat sig därefter. Mårdhundens situation kan jämföras med minkens. Båda djurarterna har varit främlingar där de hållits i pälsfarmer av människan. De har rymt från fångenskapen och spridit sig.
Minken finns i dag överallt i Sverige. Mårdhunden kanske följer samma mönster. Men att minkens numerär har minskat är i alla fall uppenbart i fjälltrakterna väster om Jokkmokk. Spåren efter mink är färre i dag än för 20 år sedan, möjligen som ett resultat av utterns återkomst. En extra farhåga med mårdhunden är dock de sjukdomar den kan sprida, som bandmask och rabies.
Duktig simmare
Frågan är hur stort hotet med mårdhunden är.
P-A Åhlén, viltbiolog vid Statens lantbruksuniversitet, SLU, säger att det största hotet från mårdhunden gäller folkhälsan. Största risken är bandmask, men då framför allt i södra Sverige, där klimatet är varmare.
- Ser man till exempel till norra Sverige och i det här fallet Badjelánnda känns hotet mer avlägset. För Skåne är jag mer bekymrad.
P-A Åhlén bekräftar också att mårdhunden är duktig på att färdas långa sträckor.
- Och den är en extremt duktig simmare. Fem kilometer på öppet hav är inga problem.
Så jobbar vi med nyheter