Varma skulpturer tar form i kylan

I minus 31 grader, liggande på snön, karvar han detaljer med kniv medan bilisterna som kör i rondellen tutar uppmuntrande. Möt smålänningen Niclas Svensson som ligger bakom de välkomnande snöskulpturerna på Jokkmokks marknad.

Såg och kniv är vanliga arbetsverktyg när Niclas Svensson arbetar med snöskulpturen i rondellen. Arbetet pågår från måndag till fredag veckan innan Jokkmokks marknad.

Såg och kniv är vanliga arbetsverktyg när Niclas Svensson arbetar med snöskulpturen i rondellen. Arbetet pågår från måndag till fredag veckan innan Jokkmokks marknad.

Foto: Jonny Vikström

Jokkmokk2019-02-01 14:20

– Det här är det mest uppskattade jobbet jag gör på hela året. Folk vinkar och vevar ned rutan, hojtar och är glada. Att jag håller på här betyder ju att det snart är marknad, säger han.

Lite röd om näbben men fryser, nix det gör han inte.

– Det gäller att klä sig. Men man rör sig en del och håller sig faktiskt varm.

I rondellen där E 45:an korsar Storgatan, strax bortanför sportaffären, ett drygt snöbollskast från OK-macken, snidar han på skulpturen. Kollegan Heidi Larsen arbetar med bokstäverna som ska bilda orden "Jåhkåmåhke Márnána".

– Det är lulesamiska och betyder ordagrant Jokkmokks marknadsdagar.Vi brukar varva mellan svenska och lulesamiska, säger Niclas Svensson.

Årets snöskulptur föreställer en kvinna med öppen famn. Även en mindre figur, troligen en flicka, ska ta form bakom kvinnan. Allt bärs upp av något som liknar en stjärna.

– Man måste ha något som stöttar. Annars viker sig armarna nedåt efter en tid. Jag vet inte om det är en stjärna, förresten. Det kan vara en sådan är serietidningssplash också. Man får ta vad man har. Nu är det vinter och kallt, och då får hon ha vantar på sig. Förhoppningsvis blir det en fläta här bakom, som binder ihop de två personerna.

Har du en bild som du jobbar efter?

– Ja, absolut. Men sedan kan man tvingas ändra sig.

Om du har den i mobiltelefonen kanske jag kan få titta på den?

– Nej, den finns bara här inne.

Niclas Svensson pekar på sitt huvud.

– Det är inte svårt. Det gäller bara att lära sig se och att kunna överföra det man ser.

En gång gjorde han en scen med draperi vid brandstationen. Oftast är det några människor i olika konstellationer. Ibland blir det någon ren också.

– Jag har inga direktiv utan får göra vad jag vill. Jag brukar tänka att skulpturen ska vara välkomnande. Är det en människa som är där så ska den ha en värdig hållning.

Är det någon skulptur genom åren som du varit extra nöjd med?

– Ja, ett år. Det var en människa som blev bra. Hon hade en snygg hållning. Avslappnad men ändå snygg. När man lyckas på det sättet blir det nästan ett väsen. Det finns något mer än snön. Det är sällan det händer men någon gång i alla fall...och det är kul.

Hur den 49-årige smålänningen hamnade i rondellen är en lång historia. Han är uppvuxen i Växjö och kom till Jokkmokk 1992.

– Det skulle bara bli ett år i Jokkmokk, egentligen. Jag fick jobb på Ajtté. De höll på att bygga upp sina basutställningar och jag var naturhistorisk konservator.

Efter ett års vikariat drog han till värmen i Namibia men trivdes inget vidare.

– Landet låg fortfarande i skuggan av apartheid och jobbet var ganska tradigt. En dag kom ett fax från chefen på Ajtté som ville att jag skulle börja jobba åt dem med uppdragsverksamhet.

Niclas Svensson jobbade åt olika muséer och naturrum i Sverige och Norge, och andra delar av världen. När han blev trea i VM för zoologiska konservatorer med en tjäderhöna blev det ett genombrott.

– Ajttés namn spreds i världen. Det var riktigt stort, faktiskt. Det var nog det de hade hoppats på också när jag fick jobbet.

Men i mitten av 2000-talet ville han ändå göra något annat. Det blev två år på Nordiska visskolan i Kungälv innan han återvände till Jokkmokk och började jobba åt kommunen.

– Jag spelade visor på den historiska marknaden när det var 400-årsjubileumet. Efter en tid började jag jobba med utemiljö. Jag och Heidi gör olika saker. I somras blev det en G-punkt i rondellen. Ett år gjorde vi en skoter av björkris.

Varför blev det Jokkmokk?

– Först var det exotiskt och spännande. Den känslan finns delvis kvar, även om det nu är hemma. Det är ett litet samhälle och en spännande plats.

Någon familj har det inte blivit. Däremot ett hus, två hundar, en skoter, en fyrhjuling och två båtar. Och om några veckor ska han ta sig fram över fjället i extremtävlingen Ice Ultra tillsammans med vännen Rianne Dasselaar.

– Jag tycker om vårvintern bäst. Då kommer ljuset och värmen.

Marknaden invigs på onsdag. Numera har han en kluven inställning till den.

– Från början var det skitskoj. Dansen på hembygdsgården var roligast av allt. Men den finns inte längre. Och sedan jag blivit kommunalarbetare innebär marknaden mest jobb. Jag försöker hitta några konserter. I år är det tre på Bio Norden som jag tror jag ska gå på.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om