Lunchgästerna har lämnat, sorlet och slamret från porslin och kaffekoppar tystnat. Restaurangen vid Ájtte, svenskt fjäll- och samemuseum är stilla och i det närmaste tom.
Vid ett av borden sitter Victoria Andersson. Närmare fönstren ut mot Östra skolan i bakgrunden sitter personalen, och vännerna från många år tillbaka. Ida Danielsson har varit med på hela resan.
Som sagt – det är stilla. Victoria Andersson har drivit restaurangen i tio år och det har varit en rolig resa, men också en fight. En livsuppgift mer än ett jobb ibland, mycket skratt men också tårar.
– Ja men så är det ju. Jag började springa här när jag och Mia gick högstadiet. Vi praktiserade, hjälpte till och lärde oss. Att ta över en så etablerad rörelse var tufft men så fantastiskt kul. Vi var övertygade om att det viktigaste var att behålla den samiska identiteten och det visade sig vara rätt. Bland annat med blod- och vitpalt på onsdagar och så gáhkkon förstås.
Blicken vandrar upp mot taket. Djup inandning.
Du är riktigt ledsen?
– Jo, det känns okej men ändå så svårt...jag vet inte hur det kommer att bli nu. Men jag vet att min hälsa måste komma först, jag måste tänka på det, säger Victoria.
Dagen innan var hon på ytterligare en undersökning på Gällivare lasarett.
Tre magsår hittades, det är ingenting du leker med. Inte heller i kombination med diabetes.
Din hälsa blev avgörande för beslutet att sälja?
– Jo, det kan man nog säga. Det är ett slitsamt jobb och jag kan inte bara lägga över mer och mer på min fantastiska personal. Mamma har dragit ett tungt lass, jag har barn. Min diabetes höll på ta mitt liv för några år sedan – det går inte att blunda för.
Kreativiteten har varit restaurangens kännemärke genom åren. Inte minst under pandemin räddades rörelsen av nya idéer. Som att leverera färdigmat och gáhkkobröd till hämtkunder och till Ica. Plus de succé som smörgåstårtorna visade sig bli. Helt enkelt en fin affärsidé i en svår tid.
– Vi har försökt tänka framåt och hitta lösningar hela tiden. Det räddade oss då och gav oss en ny kundkrets. Vi gjorde jullådor och korgar också. Mycket jobb, men det var värt det.
Hur blir det nu?
– Jag hoppas det kommer rätt köpare, jag kommer inte att sälja annars. Det genuina ska bevaras. Jag skriver på ett nio månaders uppsägningsbrev, så om det inte känns rätt kanske jag står här över marknaden i februari.
– Men jag hoppas det löser sig så snabbt som möjligt.