â Det var som att drabbas av en tsunami. VĂ€rlden slogs sönder och efterĂ„t fanns bara spillror kvar â vrakdelar.
Helena Lagerqvist Kuoljok förlorade sonen Ludvig nÀr han var tvÄ Är. Han var för tidigt född och mycket infektionskÀnslig. En lunginflammation blev för mycket för hans lilla kropp. I Är skulle han ha fyllt fem Är.
Helena driver ett samiskt design- och slöjdföretag i Jokkmokk. Hon tillverkar bÄde "vanliga" klÀder och koltar och andra klÀder med samisk touch. Hon har sex barn inklusive Ludvig och ett bonusbarn och bor i en villa i Jokkmokk tillsammans med sin man Peter. Vardagslivet gick sin gilla gÄng med middagar, skjutsningar och lÀxlÀsning. Hemmet var öppet och gÀstfritt och slÀkt och vÀnner Ät ofta middag vid det stora köksbordet. Sen drabbades de av den stora katastrofen.
â Allt som var förutsĂ€gbart krossades och kvar fanns bara en massa vrakspillror. Men för vĂ„ra andra barns skull var vi tvungna att börja plocka ihop spillrorna direkt â de fick inte förlora sina förĂ€ldrar ocksĂ„. SĂ„ vi satte upp rutiner och riktlinjer för hur vĂ„r sorg fick se ut. NĂ€r barnen var i skolan fick vi yla och skrika för att sen orka frĂ„ga hur skolan varit nĂ€r de kom hem.
Helena och Peter började gÄ mÄnga, lÄnga skogspromenader och de kunde prata mycket med varandra. Men de tog ocksÄ professionell hjÀlp i form av samtalsgrupper och en kurs i sorgebearbetning.
â Kuratorn dĂ€r gav oss redskap att hantera sorgen och hon ledde oss fram till insikten att vi hellre ville leva med lyckan att fĂ„ ha delat Ludvigs liv och kĂ€rlek, Ă€n att ha levt förutan honom. Han var kĂ€rlek, lycka och stor glĂ€dje â sorg och saknad Ă€r kĂ€rlekens baksida
Helena har ocksÄ fÄtt stöd genom olika forum pÄ internet. Bland annat i gruppen "Vi som förlorat barn" pÄ Facebook.
â Att nĂ„gon som varit i samma situation sĂ€ger att det kommer att bli bĂ€ttre betyder mycket nĂ€r det Ă€r som svĂ„rast.
Vid ett tillfÀlle tog hon kontakt med kyrkan för att starta en samtalsgrupp för förÀldrar som förlorat barn. Kyrkan drog igÄng en grupp för sörjande, inte specifikt för förÀldrar vilket gjorde att Helena inte deltog.
â Jag förringar inte eller jĂ€mför sorgen. Man kan omorganisera sig om man förlorar en partner men nĂ€r ett barn dör blir platsen alltid tom. Det finns inte ens nĂ„got ord som nĂ„gon som förlorat ett barn som det finns nĂ€r nĂ„gon förlorat en partner, som Ă€nka eller Ă€nkling.
För Helena var det hantverket som blev den vÀgen framÄt Àven om det satt lÄngt inne.
â I början gick jag mest och klappade de pĂ„ mina garner och tyger. Men sĂ„ skulle mitt yngsta barnbarn döpas och behövde en kolt och jag "tvingades" göra nĂ„got. Den första augusti 2017 gick jag tillbaka till symaskinen.
För Helena Àr det kreativa arbetet en vila frÄn sorgen och ett sÀtt att fÄ vara nÄgot annat Àr en sörjande mamma. Via forumen har hon stÀllt frÄgor till andra sörjande om vad handarbete betytt för sorgebearbetningen. Hon har sammanstÀllt de svar hon fÄtt till en förelÀsning som hon skulle ha dragit igÄng med men som nu blivit instÀlld tills vidare pÄ grund av corona-pandemin.
â Jag pratar om min resa igenom det hĂ€r och om jag kan hjĂ€lpa nĂ„gon sĂ„ har inte Ludvig levt förgĂ€ves. Jag vill sprida hopp om att det gĂ„r att ha ett liv efter katastrofen. Vi arbetar för fullt nu och lever ett rikt liv. Livet har blivit Ă€nnu viktigare nu och glĂ€dje och kĂ€rlek Ă€r det allra viktigaste. Jag vill sprida hopp i Ludvigs namn.