"Det var som att drabbas av en tsunami"

– Det var som att drabbas av en tsunami. Världen slogs sönder och efteråt fanns bara spillror kvar – vrakdelar.

Helena Lagerqvist Kuoljok förlorade sonen Ludvig när han var två år. Han var för tidigt född och mycket infektionskänslig. En lunginflammation blev för mycket för hans lilla kropp. I år skulle han ha fyllt fem år.

Helena driver ett samiskt design- och slöjdföretag i Jokkmokk. Hon tillverkar både "vanliga" kläder och koltar och andra kläder med samisk touch. Hon har sex barn inklusive Ludvig och ett bonusbarn och bor i en villa i Jokkmokk tillsammans med sin man Peter. Vardagslivet gick sin gilla gång med middagar, skjutsningar och läxläsning. Hemmet var öppet och gästfritt och släkt och vänner åt ofta middag vid det stora köksbordet. Sen drabbades de av den stora katastrofen.

– Allt som var förutsägbart krossades och kvar fanns bara en massa vrakspillror. Men för våra andra barns skull var vi tvungna att börja plocka ihop spillrorna direkt – de fick inte förlora sina föräldrar också. Så vi satte upp rutiner och riktlinjer för hur vår sorg fick se ut. När barnen var i skolan fick vi yla och skrika för att sen orka fråga hur skolan varit när de kom hem.

Helena och Peter började gå många, långa skogspromenader och de kunde prata mycket med varandra. Men de tog också professionell hjälp i form av samtalsgrupper och en kurs i sorgebearbetning. 

– Kuratorn där gav oss redskap att hantera sorgen och hon ledde oss fram till insikten att vi hellre ville leva med lyckan att få ha delat Ludvigs liv och kärlek, än att ha levt förutan honom. Han var kärlek, lycka och stor glädje –  sorg och saknad är kärlekens baksida

Helena har också fått stöd genom olika forum på internet. Bland annat i gruppen "Vi som förlorat barn" på Facebook.

– Att någon som varit i samma situation säger att det kommer att bli bättre betyder mycket när det är som svårast.

Vid ett tillfälle tog hon kontakt med kyrkan för att starta en samtalsgrupp för föräldrar som förlorat barn. Kyrkan drog igång en grupp för sörjande, inte specifikt för föräldrar vilket gjorde att Helena inte deltog.

– Jag förringar inte eller jämför sorgen. Man kan omorganisera sig om man förlorar en partner men när ett barn dör blir platsen alltid tom. Det finns inte ens något ord som någon som förlorat ett barn som det finns när någon förlorat en partner, som änka eller änkling.

För Helena var det hantverket som blev den  vägen framåt även om det satt långt inne.

– I början gick jag mest och klappade de på mina garner och tyger. Men så skulle mitt yngsta barnbarn döpas och behövde en kolt och jag "tvingades" göra något. Den första augusti 2017 gick jag tillbaka till symaskinen. 

För Helena är det kreativa arbetet en vila från sorgen och ett sätt att få vara något annat är en sörjande mamma. Via forumen har hon ställt frågor till andra sörjande om vad handarbete betytt för sorgebearbetningen. Hon har sammanställt de svar hon fått till en föreläsning som hon skulle ha dragit igång med men som nu blivit inställd tills vidare på grund av corona-pandemin.

– Jag pratar om min resa igenom det här och om jag kan hjälpa någon så har inte Ludvig levt förgäves. Jag vill sprida hopp om att det går att ha ett liv efter katastrofen. Vi arbetar för fullt nu och lever ett rikt liv.  Livet har blivit ännu viktigare nu och glädje och kärlek är det allra viktigaste. Jag vill sprida hopp i Ludvigs namn.