Överprestera är ett märkligt begrepp. Jag hörde en politiker använda det när han skulle beskriva elevresultaten i Kalix, som för några år sedan hade en icke smickrande position i Sverige. Sämst för att tala klartext. Politikern i Kalix berättade då att det fanns ett skevt könsperspektiv i kommunen. Det var pojkarna som drog ner resultatet rejält under medel. Flickorna å andra sidan "överpresterade", jämfört med rikssnittet.
Detta är i sig ett intressant fenomen som borde vara ett givet projektarbete för en sociolog (även om resultaten enligt utsago förbättrats generellt i Kalix sen dess). Men dessutom fick det mig att fundera på ordet "överprestera". För det första har det inte en positiv laddning. Man ser lätt framför sig en människa som lever i ständig stress i sin lätt distanslösa strävan efter att vara bäst. Eller jag kanske borde skrivit flicka/kvinna istället för människa. För hur ofta läser vi om pojkar eller män som överpresterar? Pojkar och män bara presterar. Gärna på toppnivå dock.

Att "överprestera" kan vara en berusande känsla. Jag var sju år när jag för första gången blev varse detta och det utspelade sig inte i skolans värld. Tillsammans med min 6-åriga kusin på besök från Stockholm gjorde jag en äventyrlig promenad på ca 5 kilometer från det som var vårt sommarhem i Korpikylä till forsen, Matkakoski. Färden gick längs en landsväg och nu när jag själv har en sjuåring känner jag lätt olust vid tanken på att släppa iväg honom en halvmil längs en trafikerad väg. Men jag hoppas att jag ändå skulle vara så klok att jag hade tillit till honom och lät honom växa, om detta var det han brann för att göra - på samma sätt som våra föräldrar lät mig och min kusin genomföra vår forsexpedition.
När vi promenerat, ätit vår matsäck längs vägen och matat arbetshästarna i hagen med knäckebröd, så landade vi vid den vilda forsen och blev hämtade med bil. Men fick framför allt möta de vuxnas beundran inför vår bedrift. Vi hade helt enkelt överpresterat för vår ålder och känslan av bekräftelse forsade över mig lika väldig som Matkakoski.

Överprestera är ett märkligt begrepp, som används hyfsat ofta men som jag faktiskt inte hittat den exakta definitionen på. Om vi ska envisas med att använda det så borde vi skippa den negativa laddningen. För det skulle förstås aldrig ske någon utveckling inom forskning eller konst eller idrott om det inte fanns människor som har en glöd utöver det vanliga. Som är villiga att betala mer än de flesta av oss i form av hängivenhet för att nå sina mål. Som de "överpresterande" skolflickorna i Kalix, för att inte tala om varenda målinriktad elitidrottare.

I sammanhanget vill jag ta tillfället i akt och hylla Alexander Sascha Majorov, 19-årig konståkare från Luleå på väg mot den yppersta världseliten. Han tränar i samma klubb som döttrarna, så jag har förmånen att följa hans utvecklig på nära håll. Jag har sett honom ligga på isen och banka nävarna i den samma, efter ytterligare en brutal krasch i ett av tusen miljoner försök på trippel axel, innan hoppet satt där. Och nu har jag sett honom ligga överst i resultatlistan i en internationell topptävling. Hade jag suttit på läktaren i Graz så vet jag att tårarna kommit. Dels för att det för mig är närmast smärtsamt vackert att se kombinationen av pondus, kraft och en lyhördhet till musiken som gör att varenda skridskoskär har innebörd, men dels för att jag anar hur mycket det betyder när ett helt liv av träning äntligen faller på plats under några få minuter på isen. Och om inte det är timing värd att gråta för så vet jag inte vad som är det. Konstaterar Callne.