I skrivelsen, daterat den 30.12.18, beskrivs att boende i byn vill ge viktig information om familjens etablering och integrering i samhället.
Där sägs att familjen deltar i olika aktiviteter som byns olika föreningar anordnar som middagar, julpyssel, allsång och andra arrangemang.
Föräldrarna har, genom företaget, utfört arbete i byn och medverkar i byagemensamma arbeten.
Ur brevet: ”Vi boende i byn accepterar inte att en företagsam, hårt arbetande familj ska utvisas. Då vi i Sverige och Kalix kommun har ett skriande behov av både företag och människor som vill och kan arbeta.”
Byborna kräver att familjen ska stanna – med speciell hänvisning till barnen som har hela sin skolgång i Sverige och där en återflytt skulle innebära att uppväxtvillkor och skolgång försämras avsevärt.
”Vi hoppas att Migrationsverket tar till sig av vår skrivelse och namninsamling från Sörens bybor och närstående samt att ni väljer att ompröva ert beslut” avslutas skrivelsen där namninsamlingen med 80-tal namn ingår.
Sture Grahn, vän till familjen, hänvisar till FNs barnkonvention:
– Amir som är åtta år har varit sex år i Sverige. Jag tycker att det inte är humant att skicka tillbaka honom och hans familj till Krigizistan.
Anders Grahn, vän till familjen och tidigare granne, håller med och summerar det hela som "ett praktfullt självmål":
– Vem vinner på det här beslutet? Varken de eller vi.