Klockan blir åtta på kvällen innan den 70-årige Halvard Larsson syns till igen. Han kommer gående längs gatan med benen släpande efter sig. Han är väldigt trött. Delvis för den långa promenaden, men också för att han glömt att ta sin insulinspruta.
Göta frågar var han parkerat bilen, men han kommer inte ihåg. De åker till Kalix sjukhus samma kväll och Halvard får sin hjärna röntgad och lämnar blodprover. Läkarna tror att han har drabbats av en hjärnblödning, men de hittar ingenting på röntgen och drar slutsatsen att det rör sig om små blödningar i hjärnan som inte syns, så kallade TIA-attacker. Dagen efter får de åka hem.
– Jag hade vissa föraningar om att det handlade om någonting helt annat men hoppades i alla fall att Halvard skulle bli frisk, säger Göta Larsson.
Bilen hittar man senare parkerad ute i skogen.
Men det visade sig finnas en grund i vad Göta hade i bakhuvudet. Sinom tid skulle Halvard få diagnosen Alzheimers sjukdom. Det är en sjukdom som ibland kommer smygande och den ger sig ofta till känna med minnesproblem, rubbad tidsuppfattning och nedstämdhet. Ett annan symptom kan vara att man plötsligt inte förmår ta itu med saker. I många fall är den drabbade till en början medveten om förändringarna och drar sig tillbaka och undviker andra för att dölja hur de mår.
I dag är Göta Larsson 78 år och har varit änka i elva år. Halvard och hon hann vara gifta i 42. Deras son var redan vuxen när Halvard började bli sjuk. Far och son brukade ofta spela schack tillsammans, men när Halvards minne började svika blev det inga fler matcher.
– Halvard var väldigt duktig på matematik och logik och ville inte att vår son skulle få använda miniräknare förrän det verkligen behövdes, och det var först i sjunde klass, minns Göta.
Vi sitter i köket och dricker kaffe, och nu promenerar hennes fingrar mot brödkorgen för att ta en bit av butterbullan. Hon stället ner kaffekoppen och berättar mer om deras 42 år tillsammans. Första utlandsresan till Grand Canaria. Halvards fingerfärdighet, både med hammare och såg och brodyrnål. Den grå och charmigt slitna byrån som står i köket snickrade han ihop redan som 13-åring.
– Stolarna vi sitter på har han också gjort. Och bordet, säger Göta stolt.
I juni 1998 drabbas Halvard av kärlkramp och hamnar på sjukhus igen. Men när hans fru kommer för att besöka honom på kvällen känner han inte igen henne. Halvard ber henne istället ringa Göta och berätta för henne att det inte är besöksförbud. En sjuksköterska hör hans förvirring och meddelar läkaren.
En demensutredning dras igång, men diagnosen Alzheimers sjukdom kommer först i november 1998. Halvards sjukdom har gjort honom lite mer orolig, men nu har han fått ett läkemedel som hjälper honom.
Men med tiden försämras Halvards sjukdom. När han behöver gå på toaletten hittar han inte dit, utan går till köket istället.
– Han fick väldigt lätt känslan av att jag förföljde honom och jag lärde mig att hantera de olika situationerna för att styra honom rätt utan att han märkte det, säger Göta.
Halvard vaknar allt oftare på nätterna och vill gå upp. Larmmattan på golvet hjälper till en början - innan han lär sig att gå förbi den. Göta kliver varje gång upp samtidigt för att se vart han är på väg.
Vänner till familjen försöker få Göta att söka hjälp, men hon vill inte. Halvard är hennes man och då ska man inte behöva ta emot någon hjälp.
En natt i december 2003, efter att hon skött sin man hemma i fem år, kommer vändpunkten. Göta vaknar av att Halvard är på väg upp ur sängen. Hon smiter före ut i vardagsrummet och sätter sig i fåtöljen som har ryggstöd mot sovrumsdörren. Hennes tanke är att visa vägen till toaletten när han passerar. Plötsligt står han bredvid henne och hon känner knytnävesslag över käken och näsan.
– Vad jag minns så hamnade jag i chock och hjärtat började bulta jättesnabbt, men på något sätt tog jag mig upp ur fåtöljen och in i sovrummet där jag lyckades låsa dörren.
Första reaktionen är att fly. Hon öppnar fönstret och ställer en stol framför, de bor i villa så det är inte långt ner till marken. Ute är det 20 minusgrader och hon hade bara ett tunt nattlinne på sig. Göta har reumatiska problem med sina armar och tror att om hon hade hoppat ut genom fönstret så skulle hon inte orkat ta sig upp och in igen.
– Det blev Halvard som räddade mig! Jag minns hur han ropade på mig än i dag. Han ropade och bankade på dörren och frågade vad jag höll på med.
Hans rop får henne till slut att gå ner från stolen och stänga fönstret. Sedan öppnar hon dörren åt Halvard och de går och lägger sig som om ingenting har hänt.
– Att jag kunde gå och lägga mig sova direkt efteråt berodde på att för mig var det inte Halvard som var våldsam, utan sjukdomen. Människor med Alzheimers sjukdom förlorar ofta impulskontrollen och har ingen aning om vad de gjort. Det är svårt att berätta det här, men jag tycker det är viktigt att andra får en bild av hur det kan se ut när en människa drabbas av den här sjukdomen, säger Göta.
Dagen efter går hon till hälsocentralen för att se om sina blåmärken. Bemötandet känns obehagligt, det minns hon fortfarande. Innan hon ens hinner berätta vad som hänt har personalen konstaterat att hon blivit misshandlad av sin man. I Götas öron låter det inte rätt eftersom sjukdomen har gjort henne illa. Inte Halvard.
Händelsen leder till att Göta söker hjälp hos kommunen och Halvard får komma på en tillfällig avlastningsplats. Tanken är att han ska stanna borta i tre veckor men bara en vecka senare hämtar Göta hem honom. Hon klarar inte av ensamheten. Han är hemma över jul och nyår, och några veckor senare blir det mer avlastning. Till slut får han ett permanent boende där Göta besöker honom varje dag fram till lördagen den 12 maj 2007 när han går bort, 80 år gammal.
Göta Larsson har under åren när Halvard var sjuk lärt sig mycket om vård av alzheimerssjuka, och i efterhand har hon föreläst för att dela med sig av sin kunskap till andra. Hennes viktigaste budskap är att man som anhörig inte ska vänta med att söka hjälp. Det kan vara svårt att erkänna för sig själv att uppgiften blir för tung, för en ensam maka eller make, men för både sin egen och den sjukes skull måste man våga.
När hon idag tänker på Halvard försöker hon helst att tänka på honom som den glada spelevink han var. Alltid lika träffsäker i skyttetävlingarna.
– Och han var en jävel på att dansa!