Det har gått 13 år sedan hjärnblödningen som hotade Gullan Önneholms liv och nu blickar hon tillbaka på sin envisa kamp. För hon säger att det är just hennes tjurighet som hon har att tacka för den person och de förmågor hon i dag har återfått. Gullan Önneholm var år 2000 egen företagare, hon arbetade för mycket, hade övervikt och rökte. En dag fick hon fruktansvärd huvudvärk och åkte till sjukhuset.
– De skickade hem mig med värktabletter. I efterhand har jag anmält det men de hade gjort rätt, men jag hoppas att de är mer noggranna nästa gång någon kommer in med huvudvärk. Jag hade tur som inte dog, säger Gullan Önneholm.
Blev medvetslös
Huvudvärken släppte inte, hon kräktes ofta och en vecka senare blev hon medvetslös. En arbetskamrat hittade henne hemma och larmade sjukvården. Då hade Gullan Önneholm fått en stor hjärnblödning i lilla hjärnan och hon opererades i Umeå.
– Det fanns ingen helikopter tillgänglig så jag kördes till Luleå och flögs därifrån till Umeå.
Hon låg två veckor i respirator, sedan vårdades hon två månader på rehab i Kalix och därefter väntade hemtjänsthjälp.
– Från det första året minns jag inte mycket. Vi är individer och har olika behov, jag borde fått personlig assistent, inte hemtjänst. Så småningom var det inte att laga mat och städa jag behövde hjälp med, jag hade sociala behov så jag sade bort hemtjänsten. Det var nog min lycka att jag började göra allting själv.
"Ta kontakt"
Att bli sjuk innebär ofta dubbla sorger.
– Samtidigt som sjukdomen ska bearbetas blir det ett utanförskap. Det nätverk jag trodde att jag hade fanns inte, många människor tittade bort, det är inte så svårt att säga hej. Jag råder alla som har en vän som blir sjuk eller drabbas av död att ta kontakt, det betyder så mycket. Men kanske påminner jag om döden?
Nu efter 13-års kamp tränar hon på gym flera gånger i veckan och har blivit Chi gong-instruktör. Hon är ljudkänslig, är trött, kämpar med minnet och med balansen.
– Att försöka cykla har jag gett upp, det går bara rakt i diket, men att åka skidor fungerar utmärkt. Jag tänker på allt jag klarar, jag har fått tillbaka mitt körkort och det är förstås bättre än att kunna cykla. Man ska inte älta, men ibland gör jag det ändå.
Vill men orkar inte
Någon som förstår sorgen över att inte kunna arbeta är Christer Henriksson på Buketten.
– Han är ett guldkorn, han har erbjudit mig att komma till butiken när jag vill. Neuropsykolog Lars Jakobsson förstår mig också till 100 procent. Mina barn och barnbarn har hela tiden varit fantastiska, vad vore jag utan dem?
Hemvärnets Kerstin Emmoth har också fått hjältestatus.
– Jag erbjöds rehabilitering för sent så jag ordnade den själv. Jag gick med i Lottakåren men när jag skulle fylla i blanketten fanns frågan om jag är frisk. Jag tvekade, då kryssade hon i att jag är det. Tänk, vilken människa.
Ständig kamp
Hon möts också av mycket oförståelse och hon har fått kämpa för att musiken på kommunens gym ska sänkas två timmar, två dagar i veckan.
I lördags var det hjärnskadedagen och nästa år önskar Gullan Önneholm en heldag på Kalix folkets hus.
– Hjärnskador har så många olika ansikten. Det är dumt, men ibland brukar jag tänka att om jag suttit i en permobil med hängande ansikte då hade människor förstått, nu förstår de inte, som att det som inte syns inte finns. Ett är säkert, jag kommer aldrig att göra någonting jag inte vill, säger Gullan Önneholm.