Hon jobbar för att bevara den nordsvenska brukshästen

För drygt 30 år sedan fick Anna-Caisa Lindbäck av en slump en låda med nordsvenska hästens stamböcker. Nu arbetar hon för att bevara rasen.

"Nordsvensken har fått en renässans för att det är en frisk ras. De är gjorda för det klimat och förutsättningar vi har här. De färdas lätt i skogen och har de delarna i sig", säger Anna-Caisa Lindbäck.

"Nordsvensken har fått en renässans för att det är en frisk ras. De är gjorda för det klimat och förutsättningar vi har här. De färdas lätt i skogen och har de delarna i sig", säger Anna-Caisa Lindbäck.

Foto: Nellie Andersson

Kalix2021-08-29 16:00

På Anna-Caisas kontor i Pålänge, utanför Kalix, står mängder med pärmar uppradade längs väggarna. En bokhylla är till stor del fylld av stamböcker. Hon tar upp en av dem. Sidorna är något gulnade och hon konstaterar att boken är utgiven för mer än hundra år sedan. Genom fönstret syns hennes egenuppfödda hingst Porter.

Anna-Caisa Lindbäck fick sin första häst som nioåring. Några år senare började hennes föräldrar leta efter en häst som gick att köra och hade siktet inställt på en nordsvensk. Till slut hittade de en häst som fick följa med hem. 

– Då var vi inne på nordsvenskar och sedan rullade det på, säger hon.

I början av 1990-talet fick hon en låda hästböcker som hennes föräldrar hade hittat på en gammal gård som skulle tömmas.

– Det här var ju gamla stamböcker. De där började jag sitta och läsa och hittade släktingar till hästen vi hade. De böckerna har jag kvar än i dag. 

– Där började väl intresset för avel, säger hon.

I dag räknar hon att hon fött upp en bit över 30 nordsvenska brukshästar. 

– Det är så roligt att se fölen födas och följa dem. Jag har fortfarande kontakt med de första uppfödningarna jag haft, säger hon.

– Jag har aldrig satsat på att föda upp ett stort antal, det är väl därför jag har dålig koll på exakt hur många som fötts. Det har aldrig varit ett mål att föda upp så många som möjligt, utan jag vill få fram bra hästar.

Enligt föreningen Nordsvenska hästen minskade betäckningarna för rasen drastiskt under sent 1960-tal på grund av mekanisering i jord- och skogsbruket. Siffrorna steg sedan under mitten av 1970-talet. Fram till början av 1990-talet ska beteckningarna hållit i sig med över 1 000 ston varje år. Ett bottenår ska ha varit 2013 då 327 ston betäcktes.

Anna-Caisa, som är registrator i föreningen, ser att siffrorna har börjat öka igen från åren de var som lägst men menar samtidigt att svackan inte är helt över. Hon önskar att folk visade upp sina nordsvenskar mer för att fler skulle få upp ögonen för rasen.

– Det är inte bara att folk ska hitta en bra häst, det handlar också om en av våra svenska raser som ska överleva. De ska finnas kvar till kommande generationer.

Varför är det så viktigt?

– Det är en häst som är anpassad efter det här klimatet, den här miljön, det här arbetet. Det finns ett ursprung här sedan finns det en tradition också, jag tycker det är viktigt att behålla dem.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!