Det Àr söndag den 24 september, klockan Àr kring lunchtid och Karin Gunnarsson Àr pÄ promenad med hunden Nikodemus.
Nikodemous Àr en pudelblandning, en pigg och glad kille pÄ sex Är.
De bor i Risön och de gÄr den vanliga rundan bakom Billerud arena, en liten bit frÄn hemmet.
Nikodemus Àr, som alltid, kopplad.
PÄ vÀg hem, i början av SkolvÀgen, stöter de pÄ en kvinna som har sin hund, en hund av brukstyp, med sig.
Hon Àr pÄ andra sidan gatan, hennes hund Àr kopplad och hon beordrar den att sitta.
â Det har skett incidenter med hunden och jag vet att den Ă€r farlig men jag tĂ€nker att det nog kommer att gĂ„ bra. Plötsligt gör hunden ett ryck, Ă€garen tappar balansen, ramlar och tappar kopplet, sĂ€ger Karin Gunnarsson som tar upp Nikodemus i famnen.
â Hunden hoppar mot mig och biter mig i hĂ€nderna, jag ramlar och tappar greppet om Nikodemus. Jag ser hur hunden kastar min hund i luften flera gĂ„nger, jag ser hur han trasas sönder, och jag kan ingenting göra. Det Ă€r fruktansvĂ€rt. Det Ă€r en stor sorg att inte kunna hjĂ€lpa sin hund.
En granne ser vad som hÀnder och ringer ambulans och polis.
Nikodemus Àr skadad, han har ett femton centimeter lÄngt sÄr pÄ kroppen, men han lever och förs till Gammelstads djursjukhus.
â Jag fĂ„r veta att Nikodemus har omfattande inre skador som kommer att krĂ€va flera operationer under lĂ„ng tid. Jag fĂ„r ocksĂ„ veta att det Ă€r osĂ€kert hur bra han kommer att kunna bli, Ă€ven efter ingreppen. Jag tar beslutet att, för hans skull, lĂ„ta honom somna in.
Karin sÀger att hon sjÀlv haft hund som varit arg mot andra hundar, men att en hund som attackerar mÀnniskor Àr nÄgonting annat.
â Jag tror att en hund som attackerar en mĂ€nniska Ă€r en tidsinstĂ€lld bomb, jag tror att den kommer att göra det igen.
Karin har opererat vÀnster hand, handleden lÀr ha varit helt söndertrasad och hon har fÄtt sy skador pÄ höger hand.
â NĂ€r jag skrevs ut frĂ„n sjukhuset var planen att gĂ„ direkt till mĂ€klare och sĂ€tta ut huset till försĂ€ljning. Jag Ă„ngrade mig, hĂ€r Ă€r sĂ„ fin gemenskap som jag inte vill vara utan. Jag har verkligen kĂ€nt bybornas stöd genom allt detta. Tack vare min omgivning har jag kunnat reda mig trots att en hand Ă€r obrukbar och med den andra handen kan jag bara anvĂ€nda fyra fingrar.
Hon berÀttar vidare att Risön alltid varit en trygg och fin by, alla kÀnner alla och vÀrnar om varandra.
â En vĂ€nlig by, alla hejar pĂ„ alla, alla Ă€r med i gemenskapen.
Nu uppges mÄnga vara rÀdda, de lÀr inte vistas ute som förr.
â MĂ„nga Ă€r rĂ€dda. Ăr det sĂ„ hĂ€r vi ska leva i den hĂ€r fina byn nu, pĂ„ grund av en hund? HĂ€r finns mĂ„nga familjer med smĂ„ barn, mĂ„nga hundar och mĂ„nga mĂ€nniskor i alla Ă„ldrar som tycker om att vara ute och promenera. Jag vill inte heller gĂ€rna vara ute lĂ€ngre stunder efter den hĂ€r hĂ€ndelsen och jag vĂ„gar inte skaffa en ny hund. Ska alla bybor, pĂ„ grund av en mĂ€nniska och hennes hund, vara förvisade att vara hemma? SĂ„ tokigt kan det Ă€ndĂ„ inte vara.
HundÀgaren tog kontakt med Karin efter hÀndelsen.
â Vad hon Ă€n sĂ€ger eller inte sĂ€ger sĂ„ fĂ„r jag inte min hund tillbaka. Man fĂ„r vara ödmjuk inför livet. Inom en tiondels sekund kan allt Ă€ndras. Inom en tiondels sekund var mitt liv krossat. Mina hĂ€nder kommer att lĂ€ka men sjĂ€len... jag vet inte, sĂ€ger Karin Gunnarsson.
Ăgaren till brukshunden sĂ€ger att hon tar pĂ„ sig det fulla ansvaret för det som hĂ€nde.
Vid flera tillfÀllen har hon anmÀlts för att ha brustit i hundtillsyn.
â Det var fel att hunden tog sig lös och det var fel att hunden gjorde som den gjorde. Jag vet inte vad som triggade igĂ„ng den, sĂ€ger hon som tillĂ€gger att hennes hund inte gett sig pĂ„ mĂ€nniskor tidigare.
Hon sÀger att hennes hund nu har munkorg nÀr den Àr ute och att hon kontaktat en person som ska hjÀlpa henne trÀna hundmöten.
â Jag vĂ€ntar pĂ„ lĂ€nsstyrelsens beslut, men det betyder inte att jag inte agerar fram till dess. Det vore jĂ€ttetrĂ„kigt att tvingas avliva hunden. Jag visste inte förrĂ€n senare att Karin ocksĂ„ skadats. Jag förstĂ„r att Karin Ă€r jĂ€tteledsen, jag mĂ„r ocksĂ„ jĂ€ttedĂ„ligt.
MÀnniskor i Risön Àr rÀdda för att gÄ ut?
â NĂ€r jag gĂ„r ut stöter jag, nĂ€stan alltid, pĂ„ hundar som Ă€r lösa. Det gĂ€ller bĂ„de stora och smĂ„ hundar. Varför Ă€r de det? Bara för att det ofta handlar om smĂ„ hundar sĂ„ pratas det inte om det, sĂ€ger hundĂ€garen.