Matilda Wikström slÄr upp dörren till sin verkstad hemma i PÄlÀnge. Den gamla ladugÄrden har i dag förvandlats till en gemytlig och genuin keramikverkstad.
Det Àr inte bara Matilda Wikströms verkstad som har förÀndrats. Hela hennes liv har ocksÄ förÀndrats i och med att hon provade pÄ att dreja.
â Jag kĂ€nde direkt att âwowâ. Det Ă€r nĂ€stan en meditativ grej. Man Ă€r verkligen hĂ€r och nu. Och jag fick ocksĂ„ vĂ€ldigt mycket beröm direkt som jag började, sĂ€ger hon.
Hon formligen Àlskade kÀnslan av att skapa med hÀnderna och rÀtt snart hade hon ocksÄ utvecklat flera olika koppar, skÄlar och ljusstakar.
â Det Ă€r sĂ„ roligt. Och det Ă€r ocksĂ„ sĂ„ spĂ€nnande att fĂ„ hitta fram till nya former, sĂ€ger hon.
Efter tio Är som sjuksköterska pÄ sjukhuset i Kalix kÀnde hon att hon ville prova pÄ att göra nÄgonting annat. Maken Nils Wikström har stöttat henne helhjÀrtat och han har ocksÄ funnits med nÀr ladugÄrden har förvandlats till keramikverkstad och butik.
â Först har Nisse arbetat. Sedan har han varit hemma och nĂ€r barnen har lagt sig har han kunnat vara hĂ€r och snickra. Han har varit och Ă€r ett fantastiskt stöd tillsammans med resten av min familj. Utan dem hade det inte varit möjligt, sĂ€ger hon.
MÄnga av hennes alster har ocksÄ fÄtt namn frÄn bygdemÄlet, kalixbondskan.
â Det kĂ€nns rĂ€tt att fĂ„ sĂ€tta de namnen, det Ă€r ett mĂ„l som hĂ„ller pĂ„ att försvinna. Det hĂ€r Ă€r mitt sĂ€tt att bevara det litegrann. Det gĂ„r ocksĂ„ hand i hand med miljön jag hĂ„ller till i, en av byns allra första gĂ„rdar, i en gammal ladugĂ„rd dĂ€r djuren har stĂ„tt. Det Ă€r hĂ€r alstren vĂ€xer fram, sĂ€ger hon.
De har ocksÄ försökt att bevara den ladugÄrdslika miljön i rÀtt hög utstrÀckning.
â Jag har försökt att hitta namn som jag tycker passar. Som den hĂ€r ljusstaken, den kallar jag spe. Och det betyder smal, tunn och lite gĂ€nglig, sĂ€ger hon.
Fem Är har gÄtt sedan hon och hennes man byggde nytt hus vid PÄlÀngeÄn. I dag har de tvÄ barn, och hon har tagit ett nytt steg i yrkeslivet.
â Jag ville prova om det hĂ€r bĂ€r. Och det kĂ€nns som att det gör det. Jag mĂ„r bra. Samtidigt finns det mĂ„nga som uppskattar det jag gör för i dag skickar jag min keramik till platser lite varstans i vĂ€rlden.
Hur hon under sÄ kort tid lyckats lÀra sig hantverket och parallellt ocksÄ klarat av att hitta en vÀg att sÀlja sina alster förklarar hon med fokus pÄ marknadsföring och en gnutta flyt.
â Jag har satsat pĂ„ webbshop, fina bilder, relevant innehĂ„ll, rĂ€tt tajming och marknadsföring i sociala medier. Sedan har jag fĂ„tt ett enormt stöd frĂ„n lokalbefolkningen, lĂ„ngt över vad jag ens vĂ„gat drömma om. Och sĂ„ har jag uppmĂ€rksammats av nĂ„gra influensers som visat upp mina produkter. PĂ„ sĂ„ sĂ€tt har jag fĂ„tt en extra skjuts och nĂ„tt ut till fler utanför Norrbotten, sĂ€ger hon.
FrÄn hennes visningsrum kan man ocksÄ blicka in i hönshuset dÀr man nu har stora, genomskinliga glasvÀggar.
Matilda Wikström tar en lerklump och sÀtter den pÄ drejskivan. Och det ser ut som om hon inte har gjort nÄgonting annat i livet.
â Jag Ă€lskar att komma in hit och börja dagen. Det kĂ€nns verkligen som att jag har hamnat rĂ€tt hĂ€r, sĂ€ger hon.
Mellan hennes hÀnder förvandlas lerklumpen till en graciös och vacker skÄl.
â Men det Ă€r mĂ„nga moment i det hĂ€r. Just det hĂ€r Ă€r vĂ€l nĂ€stan det som gĂ„r snabbast, sĂ€ger hon.