Hamnen i Karlsborg som numera döpts om till Kalix hamn får nog betraktas som Sveriges nordligaste även om den i Töre ligger något nordligare. Där bedrivs dock ingen sjöfart, åtminstone vintertid. Men den i Karlsborg håller numera öppet året om.
Och då krävs normalt stora insatser av såväl statsisbrytare som hamnisbrytare.
Den här vintern, som inte liknat någon, annan har dock varit en av de gynnsammaste ur issynpunkt.
– Det var endast under tre veckor i januari som det var lite trögt, säger Ulf Blombäck, skeppare på hamnisbrytaren Victoria som assisterar i Karlsborg.
Han kan inte påminna sig att det tillnärmelsevis har varit så här lite is någonsin.
– Just nu borde det vara som värst, men det ser ut som i slutet av april. Vi ligger en månad före.
Ekonomiskt är det också mycket gynnsamt.
– Hittills har det bara gått hälften bränsle, 30 kubikmeter mot normalt 60, säger maskinisten Leif Malmström.
NSD följde med Victoria när fartyget Missouriborg skulle lämna Karlsborg.
– Vi förtöjde den klockan fyra i morse. Den kommer från Finland där den också lastat. Här ska den ha 2 000 ton massa som tar cirka sex timmar att lasta, säger Ulf Blombäck.
Det blev dock en väntan innan klartecken om avgång kom.
– Förseningen beror på lotsen och reglerna om dygnsvila, säger Ulf Blombäck som sitter i mässen tillsammans med Leif Malmström och matrosen Torgny Östman och dricker kaffe.
Strax efter klockan 18.30 ringer det. Vi kastar vi loss från Sågkajen och stävar mot den nybyggda kajen vid Billeruds fabrik, den som numera ägs av Kalix kommun och heter Kalix hamn.
Där ligger en nedlastad Missouriborg och inväntar assistans.
När vi kommer fram kör Victoria ett par vändor för att luckra upp isen runt fartyget så att det ska gå lättare att svänga ut från kajen.
– Det är en ganska stor båt med Karlsborgsmått mätt. Den är 135 meter lång, säger Ulf Blombäck som också berättar att den totalt kan lasta cirka 9 000 ton.
En kort stund senare anländer lotsen Lars Jonsson och båtmannen Staffan Öhman i var sin bil. Den senare för att kasta loss fartyget. Det går lite trögt, men efter ett tag så börjar båten ta sig ut mellan isflaken. Den backar iväg en bit och samtidigt lägger sig Victoria framför och färden ut i den isfyllda rännan börjar.
Tidigare har befälhavaren på Ymer meddelat att de ligger ute vid Halsöklippor och väntar. Det syns också ett par starka stråkastare ute till havs där den ligger.
– De har varit och assisterat ett fartyg som skulle till Kemitrakten, men nu har en finsk isbrytare tagit över där, säger Ulf Blombäck.
Till Halsöklippor är det cirka fem kilometer, med landmått mätt.
– Nu går vi med drygt tio knop, mot en normalvinter då vi som mest kan hålla fyra, fem knop. Dessutom måste vi då också köra upp rännan en gång extra innan vi kan ta med oss fartyget, säger Ulf Blombäck.
Nu har mörkret fallit, men båtens stålkastare lyser upp så det är ingen konst att se var rännan är. I strålkastarljuset syns även några snörsparvar flygande. När vi kommer fram till Ymer så lägger vi oss bakom för att invänta Missiouriborg och lotsen Lars Jonsson som ska följa med oss tillbaka. Efter viss konversation över radion beslutas att han vill kliva över längs med långsidan.
Vid 21-tiden lämnar vi av Jonsson för att sedan gå till Sågkajen och förtöja.