Familjen Frain bor i Sangis, ett stenkast från där Sara växte upp, och för 15 år sedan flyttade Luke från Wales till Kalix.
De träffades för 19 år sedan, när han kom hit som utbytesstudent till gymnasieskolan Furuhedsskolan och bodde i Saras familj.
Efter några år då de reste mellan varandra, flyttade han hit. De bodde i lägenhet i centrala Kalix, innan flytten till Sangis.
– Sangis är en liten by, alla känner alla, det finns byagemenskap och aktiviteter, säger Sara, 36, och Luke, 35, håller med.
Familjen har tre barn, två pojkar och en flicka som är 7, 11 och 13 år. De har också två familjehemsplacerade barn, en pojke och en flicka på 9 respektive 11 år.
Sara pluggar heltid, psykologi kandidat, och vikarierar som enhetschef inom äldreomsorgen i kommunen.
Luke har jobbat på äldreboendet i byn, han är kontrakterad hemma av Luleå kommun som ersätter hans lönebortfall för att han ska finnas tillgänglig för barnen. Ett av barnen behöver mer tid hemma, därav lösningen.
Paret berättar att det inte fanns desto mer plan när de blev familjehem.
– Vi "halkade in på ett bananskal", säger de, och förklarar att ett uppdrag som kontaktfamilj till en tonårsflicka utvecklades till mer än så.
De fick senare förfrågan om att ta emot ännu en tonårsflicka, och senare ytterligare en.
En av dem kom inte att stanna så länge, hon var snart vuxen och flyttade. En annan behövde annan hjälp, och fick därför flytta.
– Det känns fint att vi ännu har kontakt med tjejerna, säger Sara.
För tre år sedan fick familjen frågan om de kunde ta emot syskonparet som nu bor hos dem. Sara hade då skickat in intresseanmälan om familjehem även till Luleå kommun.
– Luleå kommun är ett bra stöd, vare sig det gällt att vi behöver mer tid eller att vi velat gå utbildningar om olika npf-diagnoser och traumamedveten omsorg, säger Sara.
På frågan hur deras barn upplevt det att alltid dela sina föräldrar med andra barn, säger båda "våra barn vet ingenting annat".
Äldsta barnet var bara några år när första flickan kom.
– Alla barnen här växer upp som syskon, de leker, kivas och försvarar varandra när det behövs som syskon gör, säger Luke.
– Det underlättar också att det finns så olika familjekonstellationer i samhället i dag, säger Sara.
Paret säger att de tror att alla barnen hemma hos dem får med sig att människor är olika, att vi behöver anpassa oss till varandra, att det är okej att vara bra på olika saker och att de får med sig en vilja att hjälpa andra.
Det händer att barn placerade i familjehem får flytta tillbaka till sina föräldrar. I familjehemsuppdraget ingår det att jobba för att så ska ske, om så är möjligt.
– Jag tar mig an barnet med hjärtat och samtidigt är jag beredd på att hon eller han plötsligt kan lämna oss. Det kan bero på att den frivilliga placeringen tar slut eller att det kommer ett nytt domstolsbeslut i högre instans, säger Sara.
Många kommuner, däribland Luleå kommun, säger att det är brist på familjehem.
Sara och Luke säger att det räcker med att vara en vanlig "Svenssonfamilj", för att räcka till som familjehem.
– Du kan vara gift, sambo eller ensamstående. Du ska helst kunna erbjuda barnet eget rum, men det är inget absolut krav. Uppdraget är att finnas där för barnet, säger Sara.
– Det är ingen idé att vänta på "rätt tid" att anmäla intresse, för den perfekta tiden kommer inte, den är nu, säger Luke.
Det ekonomiska stödet är arvoden och omkostnadsersättningar som kan variera med uppdragets komplexitet och specifika krav exempelvis för kosten, enligt SKR:s rekommendationer.
Om ena eller båda familjehemsföräldrarna bedöms behöva vara hemma med barnen så ersätts även lönebortfall.
– Familjehem klarar sig ekonomiskt och kan leva ett bra liv, säger Sara.
Vad ger det er att vara familjehem?
– Det kommer förstås dagar som är jobbiga. Det är naturligt för mig att hjälpa till om jag kan. Jag mår bra av att se barnens utveckling och höra att det gått bra för dem senare i livet, säger Luke Frain.
– Det går upp och ner i ett familjehem, precis som i en vanlig familj. Jag blir glad av att se barnens framsteg. Även om det ibland är ett steg framåt och fyra tillbaka, så gäller det att påminna sig om stegen framåt, säger Sara Frain.