I flera års tid har Kalix Bandy dansat längs den slaka lina som är gränsen mellan allsvenskan och elitserien. Laget har i praktiken sett likadant ut under den här tiden. Med bred pensel: ”Palle” Rönnqvist har tränat det som började med ett pojklag, hans brorsa Mats och Peter Stock har gett stabilitet och rutin. Varje år har någon av talangerna lämnat, varje år har någon av alla de Kalixkillar som flyttat ut i landet kommit hem igen.
Och så, plötsligt, har något hänt. Att kalla det omvälvande är kanske lite väl magstarkt, men det är ändå ett litet trendbrott.
”Palle” är försvunnen. Peter Stock också. Broder Mats har gett efter för diskbråcket och flyttat in i tränarrummet. Lagets rutinerade spetspjäser består plötsligt av finske Antti Ekman och ryske Petr Shirokov.
Det lär bli intressant – men jag är inte säker på att det blir bra.
För att det här ska fungera behöver Kalix Bandy lyckas med ett par saker.
För det första: Stjärnorna måste leverera.
Antti Ekman är 32 år. I sina bästa stunder är han en fantastisk högerhalv, men de bästa stunderna blir allt färre. Ekman har varit en smula skadedrabbad den senaste tiden och frågan är om han håller en hel säsong. Petr Shirokov är förvisso 38, men det är inte ryssens ålder som jag är tveksam till. Det är hans spel.
Shirokov har varit det stora offensiva navet i Murmansk, han har i praktiken gjort vad han haft lust med. Han har styrt spelet från sin mittfältsposition, han har skjutit på hörnor, han har tagit straffarna. Kan han inordna sig i Mats Rönnqvists spelsystem – eller ska Rönnqvist bygga sitt system efter ryssens förmågor? Oavsett vilket blir det en stor omställning åt antingen det ena eller andra hållet.
För det andra: Någon måste göra mål.
Kristoffer Bergdahl har öst in mål i allsvenskan, men det är där. I elitserien kommer han att ställas mot betydligt bättre system, betydligt bättre försvarare och betydligt bättre målvakter – och ingen kan säga hur han kommer att klara det. Johan Sundquist? Fantastisk säsong för ett par år sedan, desto osynligare i fjol. Vilken som är hans rätta nivå? Det återstår att se – men Kalix Bandy är kraftigt beroende av att han hittar tillbaka till målformen.
I fjol gjorde Sundquist 14 mål i elitserien. Året innan 22 i allsvenskan. Året innan dess 21 i elitserien. Jag vill påstå att Kalix hade ett bättre lag än någonsin i fjol – men utan målskyttar blir bandy förtvivlat svårt. Christoffer Edlund, skytteligavinnaren i fjol, gjorde 73 mål på samma antal elitseriematcher som Sundquist. Dit kommer ingen Kalixanfallare att nå – men en eller två spelare måste över 20 mål för att laget ska klara sig.
Jag har mina tveksamheter. Kassör/värvningsansvarig Henrik Eriksson har det inte. Han bygger sitt lag på samma sätt som han alltid gjort, med sunda finansiella värderingar och en mun så anpassad till matsäcken att den stundtals antar formen av en Unikabox.
Det gör att Kalix aldrig kommer att falla igenom fullständigt, klubben kommer inte plötsligt att upptäcka att pengarna tagit slut.
Men det innebär också att det stundtals blir ungefär lika sexigt som en halv dosa Ljunglöfs Ettan under en sprucken överläpp.
Kalix Bandy snittade 593 åskådare i fjol, klart sämst i elitserien. Året innan kom 288 betalande per allsvensk match. Visst, i en kommun med just över 16 000 invånare – och dessutom utan inomhushall – är det kanske svårt att dra några större massor till Kalix IP.
Men jag tror inte att det är hela sanningen. Naturligtvis har lagets facit de senaste säsongerna bidragit.
Jag tror inte att det handlar så mycket om att laget slagits i botten, en nedflyttningsstrid kan vara precis lika spännande som guldjakt. Däremot misstänker jag att den långsamma, oerhört trygga lunken som föreningen ständigt rört sig i sakta kvävt stora delar av intresset.
I år har mönster förändrats.
I år kan det faktiskt gå åt vilket håll som helst.
Vilket? Ingen aning – men så länge någonting händer är jag nöjd.