Anna Brixdal berättar att hon var mobbad under  mellanstadieåren.

Det var allt från elaka handlingar till tillmälen som sätter spår i själen.

Hon fick hjälp av sin mamma men i skolan, av läraren, möttes de av annat:

Artikelbild

| ALLT BÖRJAR HEMMA. ”Jag tänker att allt börjar hemma vid köksbordet, vi föräldrar måste ta tillbaka makten, det är vi som uppfostrar våra barn och det är vi som påverkar dem ­allra mest”, säger Anna Brixdal.

– ”Det tror jag inte, i min klass är det inget sådant” sade läraren och hos mig lämnade det förstås en bild av att många vuxna sviker. Det värsta var inte de som mobbade, utan alla andra som tittade på. Jag vill inte att något barn ska behöva vara med om det, säger Anna Brixdal som fortsätter:

– Jag har pratat mycket om det som hände och på det sättet lämnat det bakom mig, men det är bakgrunden till att jag vill jobba med de här frågorna. Jag vill öka medvetenheten och kunskapen.

Anna Brixdal säger att det pågår debatter om mobbing och att det är bra.

Men, mycket handlar om mobbing som drabbar barn och annan mobbing glöms lätt bort.

Artikelbild

| ALLT BÖRJAR HEMMA. "Jag tänker att allt börjar hemma vid köksbordet, vi föräldrar måste ta tillbaka makten, det är vi som uppfostrar våra barn och det är vi som påverkar dem allra mest. Det jag säger och gör hemma och på jobbet och i andra sammanhang spelar roll. Mycket större roll än vi tror" säger Anna Brixdal.

– Lärarna i Sverige är, i jämförelse med lärare i Europa, bäst utbildade om mobbning. Skolan borde absolut göra mer för att motverka mobbning, men det borde vi alla göra. När ska vi prata om hur vi har det på våra arbetsplatser? Mobbning är en stor del i de växande sjukskrivningstalen som handlar om psykisk ohälsa. Vi har alla ett ansvar, vi bidrar alla till arbetsmiljön och vi är mer betydelsefulla för varandra än vad vi tror, säger Anna Brixdal.

Anna Brixdal fortsätter:

Artikelbild

| ALLT BÖRJAR HEMMA. "Jag tänker att allt börjar hemma vid köksbordet, vi föräldrar måste ta tillbaka makten, det är vi som uppfostrar våra barn och det är vi som påverkar dem allra mest. Det jag säger och gör hemma och på jobbet och i andra sammanhang spelar roll. Mycket större roll än vi tror" säger Anna Brixdal.

– Vi vuxna mobbar också varandra och vi sätter en kultur som många far illa i. Gliringar som alltid innehåller ett uns sanning i personalrummet, ”jargong” som kanske var rolig första gången men inte tionde gången eller kanske aldrig var rolig för den som var utsatt, ”himlandet” med ögonen som sprider sig från person till person när en kollega som vi har svårt för pratar, uteslutandet i diskussioner och osynliggörandet – för att nämna några exempel. Till slut kommer den utsatta att tro på att det är någonting fel på henne/honom, upprepat tillräckligt många gånger blir det en sanning. Mobbning kan leda till döden, det finns människor som tar livet av sig.

Anna Brixdal förklarar att mobbingen går att förstå utifrån ett socialpsykologiskt perspektiv:

– Vi är rädda för det nya, okända och annorlunda och det är normalt. Vår hjärna signalerar att här kommer något okänt. Varje arbetsplats har ledare, ibland informella, och om en sådan börjar exkludera den nya, det okända eller det som är annorlunda så kommer många att falla för grupptrycket och följa med. Andra kommer att tysta se vad som händer, men inte delta aktivt. Vi retar oss på någonting och samlar sedan ”bevis” – andra ”konstigheter” – för att det är som vi redan bestämt oss för att det är. Vi gör det här, trots att vi vet att det är fel, men vi kan sätta oss över det. Det finns en okunskap i detta också, vi är inte tillräckligt medvetna om att det vi då gör påverkar den kultur vi då får. Vi förminskar vår egen roll i en grupp.

Mobbing uppges förekomma på alla sorters arbetsplatser.

Så, hur bryta ett sådant beteendet?

– Små åtgärder kan göra hela skillnaden. Nästa gång någon kommer och vill berätta något om någon annan kan jag säga ”ta det med den personen i stället”. Om jag ser att en person ”himlar med ögonen” när någon annan pratar kan jag säga ”ursäkta, vad gjorde du nu? Det såg ut som att du ”himlade med ögonen”, gjorde du det?”. Det blir pinsamt för den som blir ifrågasatt och där tar det slut. Det här kräver mod, det kan riva upp himmel och helvete och så klart finns en rädsla för att jag är nästa att bli mobbad, och det kräver att jag har starka ledare och kollegor som backar upp mig.

Det pratas mycket om skolans ansvar och chefens ansvar.

– De har naturligtvis ett ansvar, men det har jag och du och alla andra också. Inget ”sitter i väggarna”, det är vi tillsammans som upprätthåller det som är. Jag tänker att allt börjar hemma vid köksbordet, vi föräldrar måste ta tillbaka makten. Det är vi som uppfostrar våra barn, det är vi som påverkar dem allra mest. Det jag säger och gör hemma och på jobbet och i andra sammanhang spelar roll. Mycket större roll än vi tror, säger Anna Brixdal.