Det är en helt vanlig morgon i den natursköna lilla byn Kangos, långt uppe i norr i Pajala kommun. En bit från Lainioälvens frusna brus har dörren till byns butik precis låsts upp.
Men då har affärens ägarinna Paula Danielsson redan hunnit hålla i en idrottslektion för årskurs 7-9, hämtat skolbarn med skolbussen och tillsammans med maken sett till att familjens tre egna barn William, 16, Casper, 6, och Aurora, 5, fått i sig frukost.
Samt – innan det ens hunnit bli riktigt ljust – tagit den obligatoriska morgonskidturen på sjön Takajärvi. En runda som kan bli fyra-fem mil men idag stannade på ”bara” en och en halv.
– En bra början på dagen, säger Paula leende.
Men det är även en uppladdning inför helgens stora äventyr – 22 mils skidåkning rätt genom Jokkmokks väglösa land. En fysisk och psykisk ansträngning som de 400 deltagarna inte kommer att glömma. Men som trebarnsmamman drömt om sedan hon för första gången hörde talas om det:
– Jag gillar det extrema. Att ta reda på var gränsen för vad man klarar går. Det är mycket roligare än att bara åka en mil skidor efter ett spår.
Utöver skidåkningen har Paula förberett sig med styrketräning på byns gym. I familjens källare finns dessutom ett gåband och en stakmaskin. Sommartid gäller löpning och triathlon.
Samtidigt ska förstås resten av livspusslet fås ihop.
Hur hinner du egentligen med allt?
–Jag stiger upp kvart över fyra för att hinna träna. När alla andra vaknar är jag redan färdig och sitter och dricker morgonkaffet, säger Paula och låter inte det minsta missnöjd.
För att få tillräckligt med sömn lägger hon sig vid niotiden. Och att det under vintern är kolsvart ute löser hon det – med pannlampa:
– Den ska jag även ha med mig nu under loppet, liksom ett vätskebälte. I kontrollstationerna får man sedan näringsgel, frukt och mat.
Skidfärden går 220 kilometer i den vilda terrängen norr om polcirkeln. Från Jokkmokk till Njavve – och tillbaka. En historisk bansträckning från 1884, då den första tävlingen ordnades av polarfararen Adolf Erik Nordenskiöld. Han ville bevisa att expeditionsmedlemmarna kunde avverka långa etapper snabbt. Vinnaren stavades Pavva Lasse Nilsson Tuorda, med en segertid på 21 timmar och 22 minuter. Årets upplaga blir den åttonde i modern tid.
Målet nu?
– Först och främst att ta mig igenom hela loppet. Självklart skulle en medalj kännas bra. Men då krävs det att man åker inom första segrarens tid, säger Paula.
Att detta inte är någon självklarhet är hon redan smärtsamt medveten om. Faktum är nämligen att hon gjorde ett första försök ifjol. Men stoppades i en kontroll från att fortsätta – efter nitton mil.
– Magen gav upp så jag inte behöll någonting.
Nu hoppas hon att erfarenheterna ska vara till nytta. Heja på lär Kangos omkring 200 invånare göra.
– Många som kommer in i affären frågar hur träningen går. Flera har också sagt att de ska följa tävlingen, säger Paula glatt.
Själv hittade hon till byn för ett tiotal år sedan efter att ha mött kärleken Henric via nätet. Han kom i sin tur hit från Trosa i samband med första öppnandet av gruvan 2012. Från början pendlade österbottensfödda Paula över gränsen till ett jobb inom turistbranschen i Ylläs-Levi.
Men då lärare efterlystes till byns friskola sadlade hon om. Butiken beslöt sig hon och maken för att ta över för några år sedan då den tidigare ägaren skulle sluta.
– Affären är jätteviktig för byn, inte minst som samlingsplats. Så då tänkte vi ”varför inte”.
Utbildningen inom muskulatur- och ledkorrigering hade Paula med sig från Finland. Där växte hon upp i en idrottsfamilj och tävlade som ung inom, just det, längdskidåkning.
Men skolbusschaufför…?
Med viss munterhet förklarar Paula att det egentligen inte är så konstigt. Att skolans vaktmästare tidigare körde bussen. Och att skolans personal tillfrågades om de kunde ta över när han gick i pension:
– Så nu kör jag den tre dagar i veckan.
Vad säger eleverna om att deras lärare ska delta i världens längsta skidtävling?
Paula skrattar:
– De är nog inte alla som vet om det. Fast skulle de göra det skulle nog en och annan undra hur jag kan göra det frivilligt. Man måste nog vara lite galen.