Päivi Wälitalo svänger in med bilen på gården. Hon stegar upp på Sigurd Nilimaas bro där hon lämnar ett matpaket i den utställda kylbagen.
– Det är otroligt många i trakten som blir upp mot hundra eller mer. Sigurd är en av dem. De bor kvar hemma och klarar sig så gott som själva. Jag tror det handlar om att vi lever lugnare här uppe och undviker stress. Då lever man längre, säger Päivi som jobbar inom hemtjänsten i Karesuando.
När hon rullat i väg knackar vi på. Ingen öppnar. Är han vaken? Jodå, efter att ha tvekat en stund kliver vi på och ropar "Ska vi ta intervjun utomhus kanske?". Sigurd Nilimaa, 97, ropar "Nej, nej kom in!". Väl i köket berättar han för oss att jo, nog är han rädd för coronan, men det gäller att ta det med ro.
– Jag brukar åka och hälsa på vänner varje dag, men nu har det blivit mer sällan eller att man ses utomhus. Det går bra det med.
Vi slår oss ned vid köksbordet där dottern Solveig, som stilla myser i gungstolen i andra änden köket, dukat upp så väl kaffe som kaffeost. Över en kopp serverar Nilimaa med pigga ögon sin livshistoria.
Han föddes den 31 juli 1923 i Karesuando. Mamma Gustava och pappa Isak hade redan fått sju barn och Sigurd blev åttonde och sistfödde. Nu är det bara han kvar men han har hunnit vara på 100-årskalas.
– Ett av mina syskon blev över 100 år. Och nog tänker jag fylla det med. Det är tre år kvar så det borde väl gå, säger han och tittar på Solveig och hennes bror Torsten som nu anlänt.
Solveig bor i Karesuando och är Sigurds förstfödde med sina 71 år. Torsten föddes ett år senare.
– Jag och min fru bor i Kiruna men har även ett hus här snett mitt emot pappa, det med nya garagedörrar säger Torsten och pekar ut genom fönstret.
Det är en varm stämning i köket. Torsten går iväg och hämtar in renkött som torkats. Smakfesten är total. Jag frågar om det finns någon hemlighet i maten som gjort Sigurd så rask och pigg. Han säger ordet fisk.
– Jag tror ingen fiskat mer än mig här. Många sikar har det blivit. Men sedan har jag ju även hållit igång hela livet. Åkt skidor, cyklat, varit i skogen. Gör man lite av varje orkar man hålla på länge.
På gården står hans racer uppställd. Ingen lätt landsvägscykel utan en tung en på tre hjul som är hans följeslagare nu.
– Jag tror nog jag kan cykla på två hjul fortfarande, men jag kör på den där istället. Den går fort.
– Jo, säger Torsten. Så fort att han vurpade i går.
– Jamen det var varmt och jag fick väl lite yrsel. Men det gick bra. Jag föll bra och tre grabbar hjälpte mig upp. Inte var det någon fara inte.
Om han ska välja det bästa som hänt honom i livet kommer svaret fort.
– Maja, min fru. Vi hade ett fint liv ihop. När Maja levde var livet som bäst. Hon dog 1990. Vi träffades 400 meter härifrån när hon jobbade på Viktoriahemmet, ett äldreboende som fanns här tidigare. Så fort jag såg henne förstod jag att det var Hon.
Maja och Sigurd fick 11 barn. Fyra av dem bor precis som Solveig kvar i byn medan andra som Torsten flyttat in till Kiruna. Sigurd har alltid velat bo kvar hemma men han hade kunnat tänka sig bo där Maja en gång jobbade.
– Viktoriahemmet var så fint. Hojja så synd det är att det bara fått förfalla. Men jag bor kvar här så länge jag orkar.
Och orkar gör han. Han far omkring på byn med såväl bil som cykel, hälsar på vänner och bekanta.
– Jag tog en sväng med bilen i går. Man måste ju titta runt lite och se hur allting är.
Hemtjänsten i form av exempelvis nämnda Päivi kommer förbi honom två dagar i veckan med mat, annars lagar han allt själv. Frysen är full av ren och älg. Ren har han levt tätt intill större delen av sitt liv. Han har nämligen haft så kallade betesrenar.
– Jag sprang med renarna ända till Maunuvägen när vi höll på att bygga den söder om byn. De var dragrenar då som transporterade material och annat.
Största delen av hans liv är det dock på böljan den blå han arbetat, som färjkarl i Karesuando. Många turer över älven har det blivit.
– Jag har haft ett jättebra arbete, anställd av Vägverket, och trivts väldigt bra. Ja det är nog som livet i stort. Det har varit bra och snällt mot mig, säger Sigurd och stämmer upp i en sång.
Undertecknad förstår inte ett endaste ord i och med att visan är på finska. Sjungit har han alltid gjort berättar han, men nu börjar rösten bli lite för rosslig enligt honom själv.
– Men det går ju att ta ton ändå. På födelsedagsfesten härom veckan sjöng vi hela kvällen. Hela familjen stämmer gärna upp i sång. Det är härligt!
– Ja, vi fick tvinga pappa i säng där runt halv ett på natten. Han hade lätt kunnat fortsätta, säger Solveig från gungstolen och ler.