Lena Leffler

Som kvinna och 57 år försvinner arbetsmarknaden längre och längre bort och finns snart inte längre.

– Det blir svårare att motivera arbetsförmedlingen att ta sig an mig.Det är inte ofta man får komma dit. I början är det varje månad och sedan när det gått några år blir det en gång per halvår. Jag har förbrukat några coacher och arbetsförmedlare de här åren.

Hon har en cp-skada men är inte förtidspensionerad. I dag får hon aktivitetsstöd från försäkringskassan som arbetssökande.

Artikelbild

BILD: Lena Leffler | Vid sin dator satt Katarina Palm och skrev boken " Arbetslöshetskarusellen". Den handlade om henne och andra funktionshindrades syn på Af när de sökte jobb.

– Jag behöver pengar för att betala mina räkningar och en heltidstjänst för att det ska gå ihop. Folk kanske tror att vi funktionshindrade har ett skyddsnät, men det finns inte och det är som det ska vara. Men då förutsätter jag att människor inte har fördomar utan anställer oss trots det omak det kan vara att umgås med alla som inte passar in i mallen, säger Katarina Palm.

De 300 brev som hon fått av Arbetsförmedlingen fyller en pärm.

– Hos Af sitter fyller arbetsförmedlaren i uppgifter på datorn under samtalet. Sen bokar vi ny tid och de ser så nöjda ut. Jag tycker själv att det fattas en dialog.

För tre veckor träffade hon personalen på kommunens jobbcenter, sin arbetsförmedlare och jobbcoach. Långtidsarbetslösa som Katarina kan också erbjudas extratjänster.

Artikelbild

BILD: Lena Leffler | 58 år och kvinna. Arbetsmarknaden för Katarina Palm försvinner längre och längre bort.

– Det fanns en tjänst på återvinningen liksom några tjänster på skola och förskola. Jag har varit i skolmiljö hela livet och på förskolan får man böja sig mycket. Så jag valde återvinningen. ”Ja, då är det så sade jobbcenter, att chefen återkommer om en vecka, men jag meddelar hen, så far vi dit.” Och du vill och känner att du klarar det och inte någon har hunnit före" blev svaret, säger Katarina Palm.

Efter en vecka ringde hon själv upp Jobbcenter.

– I princip var det bara att jag skulle gå dit och känna om det var något för mig och skriva på papper.

Hon låter väldigt ledsen och uppriven när hon berättar om fortsättningen.

– Jag fick då svaret att det inte blev någon tjänst på återvinningen för de hade anställt en annan person. Jag blev jättebesviken men frågade också om det fanns fler extratjänster på listan. Men dessa hade personalen på Jobbcenter och min arbetsförmedlare redan uteslutit för mig. Jag kände att här tog man beslut över mitt huvud och det kändes inte bra.

Veckan efter erbjöds hon komma och titta på Savos verksamhet, men demonteringen skedde i ett rum med lukter som hon inte klarade av. Om man frågar var Katarina själv vill jobba svarar hon stadsbiblioteket.

– Jag har pratat i flera år om att få jobba där men inget har hänt. Planen är att få bidrag för en tjänst. Just nu ligger jobbet i framtiden säger min arbetsförmedlare. På biblioteket skulle jag kunna prata med människor som inte läser så mycket.

Katarina har själv skrivit fem böcker, två om sig själv som CP-skadad, två barnböcker och den senaste ”Arbetslöshetskarusellen” åt Region Norrbotten. Hon valde att inte gå via arbetsförmedlingen, då hon själv är arbetslös och var rädd för diskussionen om lämpligheten att skriva boken.

– Det är nog inte meningen att en arbetsletande person ska göra så. De styrande vill nog helst att vi bara ser denna service för arbetssökande som något gott, ett instrument som tilldelats samhällsapparaten för att så smidigt som möjligt upplysa om vilka jobb som finns att söka och sedan puttrar det på.

Syftet med ”Arbetslöshetskarusellen” var att få röster från arbetslösa med olika funktionsvarianter och höra hur arbetsförmedlingen lyckats vara det stöd som de vill att myndigheten ska vara.

– Att spegla andras historier gör det mer påtagligt att det inte är påhittat det jag känner. Vi har alla varit med om liknande saker och situationer när vi söker jobb.

Hon beskev sin egen situation i boken som att åren går och hon står och stampar på samma fläck.

– Ja, ungefär så känns det. Om arbetsmarknaden fungerade, så skulle jag inte behöva skriva boken. Då skulle jag och de andra vara på väg till jobbet. Till utbildningen. Till praktiken. Till rehabiliteringen. Punkt. Tjof,tjof, tjof.Vi skulle alla vara involverade i att bygga samhället. Alla skulle ha en plats.

Hon har mest sökt jobb av egen kraft.

– Jag vill inte vara slav under Af. Men företag svarar sällan på ansökningar

Boden är en liten kommun och folk anställer oftast någon de känner.

– Det blir också mer komplicerat när jag varit utan jobb så länge. Idag vet jag inte ens om någon vill anställa mig.

Tisdag: Läs uppföljningen med Arbetsförmedlingen och JobbCenter

Mer i ämnet