45-åriga Anna Petersdotter bytte livsmiljö för cirka 20 år sedan. Hon växte upp på Östermalm i Stockholm och bodde därefter i Kungsholmen. Mitt i smeten – med andra ord.
Sedan träffade hon sin man och flyttade till hans hemgård i byn Keräsjänkkä som ligger knappa fyra mil utanför Haparanda. För åtta år sedan började hon med bin och i dag har hon sex olika bisamhällen som hon sköter om.
– Det otroliga med den här hobbyn är ju att man aldrig blir fullärd. Jag känner mig fortfarande som en nybörjare. Det här är så fascinerande och intressant, säger hon.
I februari i år blev hon också vald till ordförande i Norrbottens biodlarförening.
– Dels tycker jag det är jättekul. Jag har älskat att få ur kunskapen ur de här äldre herrarna. Och det har precis som i de flesta andra föreningar varit väldigt svårt att hitta någon som vill arbeta och engagera sig, Och jag har väl känt att jag inte bara sitta och vänta på att någon annan gör det, säger hon.
Kunskapen som de äldre innehar är enligt henne alltför värdefull för att bara gå förlorad:
– Det är lätt att gå en biodlarkurs. Men när man sedan har en egen kupa är det inte alltid lika lätt. Och den kunskapen sitter de här äldre rävarna på. Och den går förlorad om man inte har de här föreningarna. Där blir föreningarna en kunskapsbank.
Hon ser att intresset för bin har ökat och där är det i dag allt fler kvinnor som hittar fram till den här sysslan.
– Det har väl blivit en trendförändring på något sätt. Det börjar att bli fler tjejer som kommer in i det och det har väl framför allt varit många yngre tjejer som har kommit in i det och startat, säger hon.
Bland medlemmarna i Norrbottens biodlarförening har 22 stycken lämnat in en årsrapport för 2022 och där var faktiskt merparten, 12 stycken, kvinnor.
– Och många tjejer är unga. Det har ju varit många äldre herrar. Vi är glada att flera tjejer har hittat till den här intressant och viktiga sysslan. Samtidigt som vi är glada över alla äldre herrar som delar med sig av sina kunskaper. Det är kunskaper som är ovärderliga för oss som inte har hållit på så länge, säger hon.
Och hon säger att arbetet är vilsamt trots att det inte handlar om att ligga på soffan och koppla av.
– För mig är det här terapi. Och jag älskar det. Jag får vara här i lugn och ro. Jag störs inte av telefonen eller någonting annat. Utan när jag är här i bigården så är jag verkligen här med både tankar och sinnen, det är här allt fokus ligger just då, säger hon.
Hur ser återväxten ut bland länets biodlare?
– Den har varit god tycker jag. Nu börjar man väl generellt se att intresset har planat ut. Där ett tag var det en väldig hype där alla skulle bli biodlare. Det finns underlag men det skulle kunna vara mycket, mycket mer. Och framförallt när man ser siffrorna på hur mycket som bina påverkar jordbruket. Jag läste att det i Sverige är mellan 300 och 600 miljoner kronor som bina jobbar in till bönderna årligen.
Det är mycket pengar?
– Ja verkligen. Tänk på hur mycket de här små djuren gör. Vilken nytta de gör. Ändå går människor till butikerna och köper det som är icke EU-honung och så är det bara socker som folk köper.
Menar du att det är sådan skillnad?
– Det är en fruktansvärd skillnad. Och det var väl därför som jag började med biodling. Min mamma var biodlare i Stockholm och när hon slutade så insåg jag hur bortskämd jag hade varit med att ha riktig honung.
Allt fler kvinnor väljer bin som sällskap
Allt fler kvinnor väljer att bli biodlare. Det är en trend sedan några år tillbaka.
Bina surrar runt henne när hon arbetar och några verkar lite irriterade över uppmärksamheten.
Foto: Joakim Nordlund
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!