Den gamla truckverkstaden på gruvområdet i Svappavaara är sig lik. Minnena är i högsta grad levande.
Det här var platsen där 35 arbetare valde att sätta sig en tidig tisdagsmorgon den 9 december 1969. Förmännen ryade, de fackligt förtroendevalda vädjade. Männen satt kvar.
Så startade det som skulle bli en av de viktigaste och en av de mest utdragna konflikterna på svensk arbetsmarknad, gruvstrejken i Malmfälten 1969-70.

Jag packade ett kuvert fullt med bilder, tog med mig Ivan Gunnestam och åkte hem till Reino Niemi, på Varpvägen i Svappavaara. Där träffade jag också John Turtola och Kjell Stålnacke.
De är alla strejkveteraner från Svappavaara och de korniga svartvita bilderna kommer från NSD:s arkiv, tagna under de 57 dagar som skakade Sverige.
Här syns legendariska kommittéledamöter som Elof Luspa, Ture Rantatalo och Harry Holmlund samt den länge så okuvlige envoyén Arne S Lundberg. Vi ser också bilder på vanliga gruvarbetare som råkade hamna i fokus för fotografernas kameror.
De grånade herrarna som sitter kring vardagsrumsbordet var själva vanliga arbetare vid den här tiden. Men de var med om något ovanligt och märkvärdigt. De delade upplevelser och umbäranden som har byggt upp en stark samhörighet. Det märks ganska tidigt när vi börjar prata.
Man skulle nästan kunna likna det vid en kamratskap från fronten.

Det är inte konstigt att många delar in sin tid vid gruvan i före och efter strejken.
- Det var ett helvete innan strejken. Man såg oss som boskap. Jag minns när jag hade satt mig på toaletten och en förman kom och sparkade på dörren och frågade varför jag inte är ute och kör truck. Jag sa att inte fan skiter jag i byxorna för din skull, säger Reino Niemi.
De andra har varit med om liknande händelser. Lönerna och de sänkta ackorden var bara en liten del av det jäsande missnöjet. Friheten i arbetet hade minimerats i och med tidsstudiesystemet UMS där minsta arbetsmoment mättes och värderades.
Samtidigt drevs övervakningen från arbetsledningen upp till rent löjeväckande nivåer.
Jag får höra om förmän som gömde sig bakom pelare i matsalen och satte dit alla som kom en minut för tidigt, om förmän som fick order om att slå spikar i bänkarna så att arbetarna inte skulle kunna sno åt sig otillåtna vilopauser. Bilderna på bordet hjälper till att väcka minnen till liv.
- Det var inte bara kollektivarna som led. Även tjänstemännen mådde dåligt i det system som rådde. De fick ju alldeles vansinniga order uppifrån om hur de skulle göra, säger Ivan Gunnestam.
En bild väckte särskilt stort intresse. Det var en av de första bilderna från strejkens första förmiddag. NSD:s reporter Duff Deutgen tog den efter att han smugit in på området med en liten kamera av märket Leica i rockfickan.
De hittar inte igen sig själva, men kan namnge flera av dem som sitter eller står och resonerar på bilden.

När vi åker dit för att titta är det mesta sig likt. Lastmaskinerna är utbytta mot snöröjningsfordon, men truckarna står på sina vanliga platser. Vi hittar också lätt igen platsen där bilden togs för nästan precis 40 år sedan.
Reino Niemi minns dagen som det vore i går.
- Det var snack om att vi skulle sätta oss redan på måndagen. Det blev inte så, men när vi skulle gå på morgonskiftet på tisdagen var det bestämt. Vi startade alltid skiften med att hämta truckarna i verkstaden, men den här dagen åkte vi aldrig ut.
Reino Niemi var med bland de 35 från gruvan som startade alltihop, men han säger att han själv hade liten del i beslutet.
- Om någon ska nämnas så är det Edvard Kemi och Hugo Olofsson. De är hjältarna. Själv var jag bara 25 år, ganska ny i gruvan och gjorde bara som de äldre sa.

Folk från mekaniska verkstaden slöt upp nästan direkt, men folk från jord- och grus började köra malm till krossarna i stället för de ordinarie förarna vid gruvtruckarna.
Kjell Stålnacke arbetade vid sovringen när han fick ett samtal från kontrollrummet om att gubbarna i gruvan och verkstaden hade satt sig. De fimpade verket direkt och gick själva och satte sig i ett hörn.
Vid anrikningen, där John Turtola arbetade, dröjde det dock ett dygn innan man stängde ned.
- Vi hade några fega som höll med företaget och ville fortsätta jobba. De sprang från truckverkstan och nästan hotade oss. Det var en jäkla stämning, det var stenhårt, säger han.

Alla visste om att det var en olaglig strejk, men ingen hade en aning om hur det skulle sluta. Det var en oerhörd lättnad i Svappavaara när strejken spred sig till gruvorna i Kiruna och Malmberget. Det lättade på trycket i Svappavaara.
Snart strömmade det in pengar till strejkkassan från sympatisörer i hela landet och tack vare den kunde gruvarbetarfamiljerna försörjas under de kommande två månaderna.
Även strejken blev vana så småningom. Dagarna fylldes med nya rutiner och varje morgon fick de besked via radionyheterna om de behövde stiga upp eller inte. Till sist kom förhandlingarna i gång och efter ett antal utfästelser från företagsledningen röstade strejkkommittén för en återgång.
- För min del ville jag fortsätta strejka när vi hade kämpat så länge. Men det var nog bra att vi gick tillbaka. Allt blev bättre efter strejken och det gick ganska snabbt. Smygandet försvann, det kom upp rastkurar, förmännen började bete sig normalt och man kunde ha sin egen åsikt. Vi fick månadslön och ett ganska rejält lönelyft, säger Kjell Stålnacke.

Till sist. Både under och efter strejken har det florerat uppgifter om att strejken var en del i en kommunistisk konspiration. De som inledde strejken borde kunna ge besked.
- Nej, nej. Det fanns inte det minsta politik i det. Hugo och Edvard var inga kommunister. De vara bara vanliga människor som hade fått nog, säger Reino Niemi.