Den här bilden från en lördagskväll utanför Rallarebaracken 52:an var den som väckte intresset hos författarna.
Tanken väcktes i vardagsrummet på Konduktörsgatan i gamla centrum, där Kirunaförfattaren Björn Olofsson då bodde.
De höll på med filmen Babas bilar, vars manus de båda vännerna skrivit tillsammans.
– Som den hippie han är hade han en hängmatta i mitten av rummet. Där låg jag och läste en kokbok om maträtter härifrån. Så kom bilden upp på alla rallarna och Svarta Björn. Och jag kände bara: Wow! Vilken story!
Rafael Edholm berättar hur de försökte sälja in idén som film och sedan tv-serie då, för tjugo år sedan, men att det aldrig blev något. Det blev för dyrt med dåtidens teknik.
"Vi behövde ge de här personerna en röst", säger Rafael Edholm.
För tre år sedan bestämde de sig för att istället skriva ner berättelsen i bokform.
– Vi kände att vi måste få berätta den här storyn, om de här personerna.
Nu har boken släppts.
Kirunaförfattaren fascineras av arbetarhistorien.
– Svarta Björn behövde få en egen röst. Och så var det ett sådant mysterium. Vad fick en människa att gå i stadskläder mitt i smällkalla vintern över fjället och riskera livet? Då måste man fly från något. Och flykt är i skrivande form jättespännande, säger Björn Olofsson.
Järnvägen mellan Kiruna och Narvik var klar 1902. Bilvägen började byggas först 1977.
Boken skildrar bygget av järnvägen. Året är 1898 när en ung kvinna kommer vandrande över fjället mitt i snöstormen, till rallarlag 52.
– Jag är uppvuxen här och har släkt bakåt som dött i gruvan eller jobbat som skogsbönder. Arbetarkulturen sitter i ryggmärgen. Det här är, som Raffe (Rafael) brukar säga, en hyllning till de människor som byggde det här.
Här vilar många av de som stupade längs järvägsbyggandet. Rallarkyrkogården vid Tornehamn i sommarskrud.
Boken är inget dokumentärt verk. De har de historiska milstolparna med men spinner vidare däremellan om och kring människorna.
– Man vet inte säkert vem hon var, Svarta Björn. Norrmännen tror att det var Anne Rebekka Hofstad. Det är så mycket som alla har trott. Nu har vi trott också men den stora skillnaden i vår story är att vi har försökt ge henne en röst och låta henne berätta en av många möjliga historier om varför hon var där, säger Björn Olofsson.
Berättelserna och myterna om kokerskan som fick smeknamnet Svarta Björn är många.
– Det är ett häftigt äventyr och en story om livet här då men som vi vill ska kännas här och nu för att få en relevans till läsaren. Vi har tagit en stor tugga in i ett samiskt perspektiv också, som är jätteviktigt att ha. För det är trots allt deras mark som vi på något vis klyver genom industrialismens framfart. Vi har försökt ge alla rättvisa. Ingen är ond och ingen är god, men vi kammar inte direkt medhårs, säger Rafael Edholm.
Efter alla nej blev det en bok, som fick ja direkt. "Den här storyn är fantastisk", säger Rafael Edholm.
I boken är det den unga samiska killen Urbi som ger Svarta Björn (Čáhppes Bierdna) hennes smeknamn på grund av hennes mörka ögon, hår och hennes styrka.
– Våra karaktärer har samma problem som vi har idag. Deras historier är väldigt universella, människor är på flykt från sig själva och kanske från annat också. Det var stormaktspolitik då med den här järnvägen. Och det är det fortfarande. Utländska fly in fly out fanns redan då, folk kom hit där lönerna var bland de bästa för att försörja familjerna hemma, säger Björn Olofsson.
Svarta Björns berättelse finns ännu kvar i deras tankar, och det kan bli både fler böcker och en tv-serie.
– Hon kändes som någon som var väldigt driven, det måste hon ha varit för att kunna göra den resa hon gjorde och välja att vara i den miljön.
Vad tror ni hon skulle sagt om hon hade läst er bok?
– Jag tror att hon hade velat ta en god kopp kaffe med oss, säger Rafael Edholm.
Vännen tillägger:
– Och bjuda på lite köttsoppa.
Efter 20 år har de berättat sin historia om Svarta Björn. Och de har haft roligt längs vägen.