Gruppen i projektet samlad på bild.
Elitsatsande ungdomar och tränare från alpina skidlandslaget, samt glaciärexpert och en stab från Vattenfall, påbörjade klättringen upp mot Ekmanglaciären, cirka en mil ovanför Björkliden, under måndagen. En stigning på 700 höjdmeter.
– Vi gick upp på måndagen och då snöade det kraftigt. I Björkliden regnade det och lokala guider sa att det har varit en märklig vinter vädermässigt här uppe i norr, säger Jens Berggren, som är klimatcoach hos Vattenfall.
Natten tillbringades uppe på fjället och förutom att det var ett knöligt underlag så var vädret inte särskilt ödmjukt.
– Det blåste hemskt mycket, upp mot 20 sekundmeter i byarna och smattrade rejält mot tältduken av nederbörden så det var flera kollegor som hade svårt att sova. Det var kallt och snöade men det är ju precis som det ska vara. Det var så vackert i morse när det lättade upp och man kunde se ut över bergen. Beslutsamheten att rädda det som räddas kan är ganska självklar när man sett det, säger Jens Berggren.
Jens Berggren, är klimatcoach hos Vattenfall. Tillsammans med unga från alpina landslaget och kollegor övernattade han uppe på fjället i väntan på ullfiltarna som aldrig nådde fram till målet.
Tanken med projektet som planerats i två år är att rädda Ekmanglaciären, som är Sveriges nordligaste glaciär. Stora ullfiltar som sys ihop på plats och sedan läggs ut för att täcka 900 kvadratmeter av glaciären är ett sätt att skydda den från att smälta bort.
Ekmansclaciären som den ser ut under barmarksperioden.
Filtarna skulle ha tagits upp med elskotrar under måndagen men det gick inte på grund av vädret. Rullarna väger totalt ett ton och ett nytt försök att få upp filtarna gjordes på tisdagsmorgonen. Några kilometer från glaciären tog det stopp.
– De hade inte en chans. Det gick helt enkelt inte att få upp ullfiltarna. Ett konstigt väder gjorde att snön som föll var hal som olja. Skotrarna fick inget grepp och slirade så de kunde inte dra de här tunga ulldukarna. Det var en tuff tur dit och skotrarna fixade det inte helt enkelt, säger Jens Berggren.
Filtarna skulle transporteras upp till en väntande grupp vid glaciären men snökvaliteten gjorde det omöjligt. Någon kilometer från målet tvingades man avbryta.
Gruppen som fanns vid glaciären redo att sy ihop filtarna och breda ut dem över glaciären fick istället packa ihop sin utrustning och tält och bege sig ner till Björkliden igen.
– Det blev en upplevelse av klimatförändringen lite mer konkret kan man säga. Klimatförändringen går snabbast i Europa i hela världen, och snabbast i Europa går det här uppe i norr. Växtzonerna rusar norrut över landet med en enorm hastighet. Det klimat som Malmö hade för 30 år sedan, det kan Luleå få om 30 år. Det går så fort och våra glaciärer är en symbol för de vita vintrarna.
– Det är viktigt att göra något.
Glaciärexperten Erik Huss är med som vetenskapligt sakkunning i projektet. Här lastar han av ullfiltarna när de anlänt Björkliden. Totalt väger filtarna 1 ton.
Ullfiltarna är gjorda av ull som skulle ha kasserats och har transporterats till Björkliden via tåg och eldrivna fordon och hela tanken med projektet är att göra det så klimatvänligt som möjligt.
– Det är inte ett misslyckande. På något sätt känns det som om det är den konstiga norrländska vintern som kommer av klimatförändringar som påverkat. Det blir lite svårare för oss men det viktiga är att vi gör något och det ganska snart och där känner jag mig styrkt. Det är en reality check.
Ska ni göra ett nytt försök med bandvagnar eller andra fordon för att få upp filtarna?
– Att de ska upp är vi bestämda över. Hur och när det får vi sätta oss ner och analysera. Skulle det vara så att vi tog bandvagnar så får man kanske leva med det också. Det skulle kännas fel men vi måste försöka, säger Jens Berggren.