Stadsomvandlingen har följt Sune Strålberg, 66, genom hela livet. När han var omkring sju år flyttade familjen till Ön i Kiruna. Ön var en stadsdel med bostäder, samhällsservice och industriområde och det var den del som låg allra närmast gruvan. Som mest bodde 400 personer här. Men under 50-talet började delar av det som kallades för nedre Ön avvecklas på grund av deformationerna från gruvan.
– Kiosken försvann bland annat, men då flyttade vi till övre Ön. Jag var cirka tio år, säger Sune Strålberg.
Han minns fisket i Luossajärvi och isladan som fanns på Ön där de spelade hockey.
– Det var den första ishockeyladan. Det var LKAB:s gamla bussgarage, den gjorde man till hockeylada.
Några år in på 60-talet tvingades familjen flytta från Ön på grund av sprickbildningen. De flyttade till nybyggda, moderna lägenheter på Magnetitvägen.
1974 flyttade en då 23 år gammal Sune Strålberg tillsammans med sin blivande fru till Gruvfogdegatan 5C. I samma veva gick han med i LKAB:s industribrandkår som hade garage i samma huslänga. Det var ett villkor för att få bo i lägenheten.
– Det var centralt, en fin bostad, fin lekpark för barnen och allt var så fridfullt här, säger Sune Strålberg.
Här bodde paret fram till 1980. Deras första dotter föddes och affärsverksamheten tog sina första stapplande steg.
– Min första hundsläde gjorde jag på köksbordet i 5C. På den tiden så gjorde jag slädarna av hockeyklubbor. Det var där allting började.
Sune Strålbergs svärfar började tillverka delar till slädarna i Saivomuotka och ena rummet i trean på Gruvfogdegatan fick fungera som "slädrum" där slädarna monterades ihop.
1980 var Sune Strålberg aktiv inom hundkörning och idrott, jobbade heltid på LKAB, producerade hundslädar och skulle bli tvåbarnsfar. Han sade upp sig från industribrandkåren och flyttade med familjen till Gruvfogdegatan 1B.
– Där bodde vi till 1986. Jag tog ner slädarna via balkongen, säger Sune Strålberg och pekar mot huset.
Sedan bar det av till villa med källare där slädmonteringen kunde ta plats.
1992 återvände Sune Strålberg till Gruvfogdegatan. Han öppnade en butik under lägenheten där han tidigare bott.
Efter ett år fick han även hyra brandkårsgaraget av LKAB och flyttade produktionen av slädar dit.
Åren gick och nu började markdeformationerna från gruvan åter närma sig Sune Strålberg och styra om hans liv.
– Vi fick veta att vi måste flytta 2011. Vi fick två år på oss, säger han.
– Det kändes väldig hårt att flytta. Vart skulle vi ta vägen?
Nu började en orolig tid med jakt efter nya lokaler. Sune Strålberg funderade på att lägga ner butiken.
– Om inte mina döttrar hade sagt att de gärna ville fortsätta med det här, då hade jag nog inte haft en chans, då hade vi nog inte tagit steget.
2013 flyttade Björkis hundcenter till nya lokaler på handelsområdet. Flytten sved ekonomiskt men företaget har klarat sig och lever vidare.
Det gör inte Gruvfogdegatan. Sune Strålberg tittar på husen på andra sidan stängslet. Fönstren gapar tomma, plåten på fasaden har börjat rivas bort och högar med bråte ligger på gården.
– Det känns tråkigt. Där har vi lekparken där mitt första barn har lekt, säger han och pekar.
– När jag tömde butiken och jag satt där i min ensamhet så kom det en tår, det kan jag inte förneka. Känslor finns det. Men stadsomvandlingen är något som vi måste göra, säger Sune Strålberg.