SNÖFESTIVALEN
RAUBTIERUtanför gör vintermörkret och kylan sitt bästa för att krama den sista droppen livsglädje ur de stackare som vågat sig ut. Inne i den alkoholinducerade värmen på Ferrum har de första kulorna avfyrats och man vet att det kommer bli blodigt. Det är hårt, det är norrländskt, det är Raubtier.
- Kiruna, det är skönt att vara tillbaka! vrålar Hulkoff, sångare och gitarrist i Haparandabandet Raubtier med armarna utsträckta.
Med de dassiga spotlightsen bakom sig kan man skönja en obehaglig gloria runt skallen. En vriden, våldsam och underbar Messias för de förtappade och depraverade. Kristus med maskingevär och eldkastare.
Den skitiga industrimetalen projektilvomeras ut ur högtalarna och ner på golvet som vid det här laget är nedlusat med ölburkar och de brända liken av poppsnören och smirnoff ice-drickare. Ferrum skakar i fundamentet.
Efter det smått bisarra introt där bandet äntrade scenen till tonerna av Björnes magasin har de hunnit riva av några för publiken välkända klassiker, som Achtung Panzer, Legoknekt och Hulkovius Rex.
Nedanför scenen rör sig en grotesk massa av rakade skallar, skägg och rocknävar extatiskt i takt till artillerielden som någon perverterad dionysisk orgie helt driven av mjöd och doften av napalm. Det är något animaliskt över det hela. Dieseldrivna rovdjur med sågbladskäftar, redo att slita strupen av de otrogna.
Överlag en mycket bra spelning med blytunga riffs som får en att tro att man är med i första vågen som stormade Omaha beach. Med ungefär samma chans att överleva.
Låt oss avsluta med lokalen. Jag har sett större scener på trubadurafton i Jukkasjärvi. Ljudet är väl inte heller det bästa, men det spelar faktiskt mindre roll. Trots, eller kanske på grund av, den ytterst trånga ytan att spela på ges här ett uppträdande som blåser ansiktet av en. Även om jag större delen av tiden inte ser annat än svettiga nackar, tribaltatueringar och rövskåror.